Byte av bloggadress

Bloggen är flyttad till Affärsvärldens hemsida, adress: http://paspaninginaringslivet.affarsvarlden.se/ Än så länge är den här adressen enda sättet att komma till bloggen, det går alltså INTE att bara ta upp http://www.afv.se/

Bästa hälsningar
Birgitta

Ljungberg ny Lundberg?

Att döma av djungeltelegrafen är spekulationerna om Johan Ljungberg i full gång. Vad vill fastighetsbolaget Atrium Ljungbergs huvudägare? ”Han vill bli en ny Fredrik Lundberg”, viskar en källa. Ljungberg är onekligen inne på samma spår som Lundberg med både fastigheter och andra investeringar i sitt privata bolag Tagehus. Det skickliga maktövertagandet i Atrium Ljungberg kan tyda på det.

Å andra sidan har Johan Ljungberg en amerikansk hustru och han har tillbringat en stor del av sitt liv utomlands eftersom föräldrarna flyttade till New York när han gick i högstadiet. ”Det skulle inte förvåna mig ett dugg om han köper ut hela Atrium Ljungberg, styckar det och flyttar utomlands”, säger en källa.

Men det skulle vara sensationellt. Johan Ljungbergs farfar Tage Ljungberg grundade Ljungberggruppen som senare fusionerades med Atrium till Atrium Ljungberg. Barnen Birgitta Holmström och Åke Ljungberg ärvde Tages aktier.

Birgitta Holmström har, som tidigare nämnts, varit mer intresserad av aktier än fastigheter och byggt upp en egen aktieportfölj. Men nu för tiden pendlar hon mycket till barnbarnen i Sydney och Seattle och intresserar sig mindre för börsen. Hennes två söner sysslar med aktier och investeringar.

Familjen Holmström är ändå storägare i Atrium Ljungberg och frågan är vad Birgitta Holmström skulle säga om en försäljning av familjebolaget.

Johan Ljungberg vill inte kommentera spekulationerna, men säger i alla fall bestämt:

”Vi är långsiktiga här i Sverige.”

Det verkar mer troligt. Rimligen har också Johan Ljungberg en plan för sitt Tagehus, men han är en hemlig person som inte berättar vad han tänker göra, vilket troligen har lett till de här spretiga spekulationerna.

Om Johan Ljungberg vill bli en ny Fredrik Ljungberg har han en bra bit kvar. Men i och med Tagehus ökning i Atrium Ljungberg har han kontroll över bolaget och får också stora utdelningar därifrån. Pengar som han kan investera i annat. Han är också bara 38 år och har tiden för sig att bygga upp ett imperium.

Delansvarig för bankkris får statlig belöning

Jag har fortfarande inte smält att Ingrid Bonde blir ny styrelseledamot i helstatliga Vattenfall. Vet inte statens ena hand vad den andra gör?

Ingrid Bonde var chef för Finansinspektionen från 2003 till våren 2008. Det var hon som hade chansen att hejda Swedbanks och SEB:s vårdslösa utlåning i Baltikum. Men hon gjorde ingenting. I stället drog Swedbanks och SEB:s jakt på baltiska marknadsandelar nästan med sig Sverige i fallet.

”Finansinspektionens tidigare ledning får ta på sig en del av skulden. De kunde ha skärpt kapitaltäckningskravet”, sa Anders Borg i boken ”Fritt Fall – Spelet om Swedbank”, skriven av undertecknad.

Ingrid Bonde stod i spetsen för denna ledning. Och i ett skuldpåtagande kan väl knappast en styrelsepost i Vattenfall ingå. Inte för att jag förväntade mig att Ingrid Bonde skulle gråta i TV och be svenska folket om förlåtelse, à la Japan, men ändå. Fast jag borde inte ha blivit förvånad.

Faktum är att ingen har åkt dit på att Sveriges största bank – sett till inlåning – Swedbank var en hårsmån från att gå omkull i krisen.

Bankens vd Jan Lidén fick våren 2009 gå i pension som planerat vid 60 års ålder.

Bankens arbetande styrelseordförande Carl Eric Stålberg fick sitta kvar till stämman våren 2010 då han avtackades ordentligt och dessutom fick fortsätta att vara ordförande för de europeiska sparbankernas gemensamma lobbyorganisation, European Savings Banks Group.

Swedbanks huvudrevisor, Jan Palmqvist från Deloitte & Touche, som varit huvudansvarig för Swedbanks revision sedan år 2003, prickades inte heller.

Finansmarknadsminister Mats Odell, som var ansvarig för Finansinspektionen, fick fortsätta till efter valet 2010.

Och Ingrid Bonde får ett välbetalt statligt sidouppdrag. Inte för att hon verkar behöva det. Chefen för pensionsjätten AMF fick ifjol ett lönelyft på drygt 10 procent till drygt 4 miljoner kronor, inklusive pensionsavsättningar blir det 5,9 miljoner, enligt Dagens Industri.

Synd om Kriss, eller inte?

När telefonen ringer sitter jag och funderar jag på hur Laszlo Kriss känner sig. Vd:n för Konsumentföreningen Stockholm har kämpat för att förändra det virrvarriga KF-bygget, men funnit sig stå ensam på barrikaden med bara sin förening bakom sig, se Affärsvärlden imorgon.

Dessutom har alltså Folksam, som liksom KF tillhör Rörelsen, gått bakom ryggen på honom och sålt aktier i det noterade fastighetsbolaget Atrium Ljungberg till Johan Ljungberg som därmed tagit tyglarna i bolaget och manövrerat ut Laszlo Kriss. Allt utan att någon på Folksam ens efteråt sagt ett knyst om saken till Kriss.

Intressant nog vill personen som ringer prata om just KF.

”Folksam gillar inte Konsumentföreningen Stockholm”, säger källan som genom en tidigare affär fått inblick i KF. Nej, det verkar onekligen vara så.

Medan KF lider av ineffektivitet och dålig lönsamhet på livsmedelssidan har Laszlo Kriss varit med om att bygga upp Konsum Stockholms förmögenhet. Föreningen är nästan obelånad och har 7,5 miljarder kronor i tillgångar, varav 4,5 miljarder kronor i Atrium Ljungberg.

Inte heller gillar alla i KF Laszlo Kriss.

”Laszlo Kriss är en maktspelare som vissa tycker sitter på sin stora hög med fastigheter och styr”, säger källan.

”I stället för att ge återbäring till Konsums kunder har man ju snott en del av återbäringen varje år för att bygga upp ett stort fastighetsbestånd”, säger källan.

Fast Konsum Stockholm överlät sina dagligvarubutiker till KF i början av 1990-talet. Därmed driver föreningen inga butiker alls och kan inte ge någon återbäring.

”Kooperativ är en sjuk form. Genom kooperativets mantel utnyttjar de att det är en lealös förening där ingen kommer på stämmorna och röstar. Det är ju en person en röst. De använder medlemmarnas pengar”, säger källan.

Även om KF:s ordförande Nina Jarlbäck framhävde fördelarna med kooperationen när jag intervjuade henne för artikeln, medgav hon att få utnyttjar sin rösträtt.

”Du har möjlighet till påverkan, sedan ska man erkänna att det inte är många som vill. De flesta är nöjda med att gå till butiken och handla”, sa hon.

Under skinnet

Just nu borde jag sitta och skriva ett porträtt av en näringslivstopp. Att försöka krypa in under skinnet på andra människor är en av de mest spännande sakerna med jobbet. Men jag drar mig lite för att göra det. Det känns som att snoka och man vet aldrig vad man får reda på när man ringer runt till huvudpersonens kollegor och vänner.

Ibland är det överraskande, som när jag fick veta att Ericssonchefen Hans Vestberg slåss på handbollsplanen i sin iver att vinna. Att Weppis (W:et kommer av att han tidigare stavade Westberg med W) alltid har varit superambitiös och gjort allt på blodigt allvar var mindre uppseendeväckande. Många näringslivstoppar är målorienterade och kämpar hårt för att komma upp. I och för sig är Weppis kanske snäppet ambitiösare eftersom han, när han spelade fotboll i högstadiet, fällde sin dåvarande flickvän i gruset så att hon linkade av planen gråtande med uppskrubbade knän medan han spelade vidare som om ingenting hänt. Det var ju match. Men han var i alla fall mycket ångerfull efteråt.

Den märkligaste gången var kanske då Karl-Johan Persson, KJ kallad, skulle ta över chefsposten i H&M. Då jag jobbade med porträttet fick jag inte bara veta detaljer om hans uppväxt och nuvarande liv, jag fick också veta att han gruvade sig för medierna. Inte att han då och då fastnar på bild i kretsen runt kronprinsessan Victoria, som hans fru Leonie är god vän med, utan att grillas om H&M. Det tyckte jag var märkligt. Att det var okej för honom att synas som accessoar till kronprinsessan, men inte att svara på frågor om det företag han förhoppningsvis brinner för och förhoppningsvis kan utan och innan.

När jag sedan träffade honom i verkligheten för en kort intervju tyckte jag att det nästan blev pinsamt eftersom jag misstänkte att han upplevde situationen som jobbig, även om det inte märktes på honom, han svarade tålmodigt på frågorna. Men jag tyckte helt enkelt synd om honom. Kanske också för att han började sin presskonferens klockan halv elva och när det var min tur att intervjua honom var klockan runt halv två och han hade inte fått något att äta, bara en Dextrosol för att hålla blodsockret uppe.

Waidelich och Kina

Svenskar är ett underligt folk. Många reagerade när Kina nyligen grep landets mest kända konstnär Ai Weiwei, men samtidigt investerar många gladeligen sina pengar i Kinafonder eller BRIC-fonder, där Kina ingår. Ibland verkar det helt enkelt inte finnas en koppling mellan svenskars moral och investeringar. Som om vänster hjärnhalva gör investeringen helt frikopplad från höger.

Ta Tommy Waidelich. Han som kan blir vår nästa finansminister, just nu ekonomisk-politisk talesman för S. Han var trevlig att intervjua och berättade att han investerade i fonder, främst geografiska. Dock inte i Kina.

”Nej, jag har inte Kina. Jag är lite fundersam på vad som kommer att hända där med växelkursen och det starka överskottet”, sa han.

Det beror alltså inte på att Kina är en diktatur? frågade jag något häpet. Waidelich är ju trots allt politiker och inte finansman.

”Nej, så har jag inte tänkt.”

Nej, så har han inte tänkt. Det är han inte precis ensam om. Visst finns det olika skolor när det gäller diktaturer som förtrycker oliktänkande, en är att utländska investeringar hjälper till att öppna och förändra landet och en annan är att en bojkott tvingar landet att ändra sig. Det är en sak att investera i Kina för att man tror att det är det bästa för landet och en annan att investera där utan att ens reflektera över regimen. I Sverige verkar det senare gälla.

I likhet med Waidelich verkar många svenskar helt enkelt placera sina pengar enligt principen ”maximal vinst gäller.” Det är dock troligen inte för att svenskar är överdrivet snikna och låter vinstintresset gå före moralen, utan snarare handlar det om att vänster och höger hjärnhalva inte ens har överlagt saken.

En annan aspekt på Tommy Waidelich uttalande är att han gjort en ekonomisk analys av Kina. Med tanke på att det är en man som inte har en aning om hur börsen har gått i år är det intressant.

Kuppmakaren

När jag kommer in på Johan Ljungbergs kontor finns ingenting som tyder på att han är en maktspelare i det tysta och en av Sveriges rikaste. Kontoret ligger på bottenvåningen i Vasastan och det första jag ser är en hög drickabackar ovanpå varandra. Själv har han hörnrummet, med tre fönster där folk går tätt förbi på trottoaren. Bilder på barnen, barnteckningar, två moderna konstverk som, enligt Ljungberg, inte är värda mycket pengar, massor av papper framme. Kort sagt, ett vanligt kontor.

Men i bokhyllan står årsredovisningarna från Sveriges alla noterade fastighetsbolag prydligt på rad. Så fort ett fastighetsbolag kommer ut med årsredovisningen beställer Johan Ljungberg ett ex. Han jämför nyckeltal, ser hur de redovisat och funderar. Johan Ljungberg är dels vd för familjen Ljungbergs privata fastighetsbolag Tagehus och dels styrelseledamot i det noterade fastighetsbolaget Atrium Ljungberg.

Johan Ljungberg må vara trevlig och tillmötesgående, men det är han som är hjärnan bakom aktiekuppen i Atrium Ljungberg. Han kom med idén till fastighetsrådgivaren Leimdörfer, som modifierade planen något. Sedan slog Ljungberg till i det tysta – fast med full kraft. Aktiekuppen gjorde honom till herre på täppan i Atrium Ljungberg. Hela historien finns förstås i Affärsvärlden

Aktiekvinnan

Pratade med Birgitta Holmström förra veckan. Hon är trevlig och lättpratad. Jag drar mig till minnes att hon var lika trevlig förra gången jag talade med henne, för fyra år sedan. Då pratade vi aktier, nu Atrium Ljungbergs historia. Hon är dotter till Tage Ljungberg, Ljungberggruppens grundare.

Nu följer hon inte börsen så nära längre, utan ägnar mycket tid åt barnbarnen i Australien och USA. Dessutom är hon småkrasslig, men ställer ändå upp på en bild.

Ekonomijournalister brukar beklaga sig över att det ”inte finns några kvinnor” som handlar med aktier och bygger en egen portfölj. Men Birgitta Holmström har faktiskt gjort det – även om hon startade med ärvda pengar.

"Pälsen" i Landet Lagom

Äter lunch på Grodan på Grev Turegatan, fönsterbord med levande ljus, snön faller utanför. Får veta att kunder har blivit upprörda över att investmentbankiren Robin Lawther har fått rubriken ”Pälsen” över sin ruta med personuppgifter i en artikel jag skrivit.

Artikeln lyfter fram de sex personer som är crème de la crème på stora banker i Stockholms corporate finance-värld, det vill säga stjärnrådgivare vid stora affärer. Alla har fått personliga rubriker över sina rutor, men kunderna reagerar alltså, enligt uppgift, över att amerikanskan Robin Lawther kallas Pälsen.

Anledningen till rubriken är att hennes pälsar har egennamn.

”Ibland säger folk något om pälsarna och så har de fått namn”, sa hon själv i artikeln.

”Vi är alla individualister i vårt lag. Vi tror starkt på individualitet”, tillade hon.

Exakt. Hon är en individualist som vågar sticka ut. Hon är singel, tjänar miljontals kronor och har lagt en del av sina pengar på pälsar, stora hattar och handskar. Hon tycker att det är kallt i Stockholm på vintern och använder, enligt egen utsago, de kläderna här. Det betyder inte att hon inte gör ett lika bra jobb som sina manliga kollegor. Tvärtom. Hon tillhör ju crème de la crème och är dessutom chef för JP Morgans nordiska enhet. Chef för firmans Nordenaffärer fast hon är från USA och inte kan språken. Inte illa.

På bilden på JP Morgans hemsida har hon en knallrosa Chanelkavaj. Dessutom är hon en skicklig snowboardåkare och tennisspelare. Kort sagt, Robin Lawther går inte av för hackor.  Hon är en person som kan ha pälsar med egennamn.

I artikeln nämns också Jan Olssons Rolexklocka och herrarnas skräddarsydda kostymer, många från Savile Row i London, samt deras tjusiga manschettknappar och bländvita skräddarsydda skjortor. Men det är Pälsen som kunderna reagerar över.

Det som egentligen är anmärkningsvärt med artikeln är att den visar att endast en av de sex toppkorparna kommer från en svensk firma, John Abrahamson på SEB Enskilda. Alla andra kommer från utländska banker. Fem av de sex är visserligen svenskar, men tre av de sex, inklusive Robin Lawther, bor i London. Det borde ha väckt mer uppmärksamhet än ”Pälsen.”

Bankirlunch

Äter lunch med en stjärnbankir på B.A.R, en sådan där trendig restaurang som alla verkar vilja gå till. Döm om min förvåning när bankiren spontant börjar prata om Socialdemokraterna, eller rättare sagt om hur Juholt ska lyckas vända trenden. Finansfolk som pratar politik tillhör inte vanligheterna, men Juholt tycks vara namnet på allas läppar just nu. Ja, det är inte lätt att vara i opposition för ett parti som är vant att ha regeringskansliets alla tjänstemän till sitt förfogande.

Men mest pratar vi förstås näringsliv. Om hur Stockholmsbörsen förlorar i kraft när riskkapitalisterna snappar upp intressanta objekt. I Danmark gick det så långt att institutionerna beslöt sig för att bjuda över riskkapitalet när börsen höll på att bli utarmad, hävdar han.

För övrigt tror han att det kommer att lossna på affärsfronten. I och för sig säger nästan alltid bankirer som sysslar med affärer att det snart kommer många bud och fusioner – liksom fastighetsmäklare nästan alltid spår stigande bostadspriser – men med starkare konjunktur kan han få rätt.

Fromlet tagen av Japan

Hubert Fromlet är en underskattad person. I fredags intervjuade jag honom om Japan. Han har varit där mer än tjugofem gånger och kan landet.

I vanliga fall är han rätt formell och pratar endast ekonomi. Men nu berättade han om hur han på väg hem från en konferens i Tyskland hade sett många japaner på flygplatsen. De var på väg att flyga hem ”förmodligen för att inte lämna vänner och släktingar i sticket”, sa han. ”Det var en otäck känsla att de måste åka tillbaka till ett ställe som inte var säkert. Det kändes läskigt”, sa han.

En sak som är bra med Hubert Fromlet är att han verkligen reser till de länder han täcker. När jag en gång var på SEB för att höra deras prognos om Baltikum berättade den person jag pratade med att han inte hade varit där. Det kan man verkligen inte säga om Fromlet.

Hubert Fromlet täckte i sin egenskap av chefekonom på Swedbank även Baltikum. Och han såg oroande tecken på en bubbla där, enligt flera källor. Innan den bubblan brast i finanskrisen slutade Fromlet på Swedbank. En källa hävdade att han fick sparken för sin syn på Baltikum. Men själv ville han inte säga något om varför han slutade då jag, under krisen, frågade honom. Nu är han i alla fall professor i internationell ekonomi vid Internationella handelshögskolan i Jönköping.

Hur han tar sig dit har jag ingen aning om. Men i Stockholm hände det att han åkte blå tunnelbanelinje till jobbet på Swedbank. Dag Klackenberg, vd för Svensk Handel, berättade en gång för mig att han och Fromlet brukade vara de enda med slips och prenumererad tidning på den linjen.

Swedbanks historierevisionism

Swedbanks reklamfilm om ekorren flimrar förbi igen. När jag såg den första gången häpnade jag. Såg inte Swedbank ironin? I filmen sitter en förnumstig ekorre under en ek medan en anka som pratar om ”köp” i telefon kör racerbil rakt ut i en damm. I filmen symboliserar ekorren förstås Swedbank, men i verkligheten var Swedbank ankan som i full fart körde ner i dammen. Tala om historierevision.

Swedbank och SEB seglar alltså vidare som om ingenting har hänt. Kompisar undrar varför jag skrivit en bok om just Swedbank och krisen, Handelsbanken var väl lika illa ute? Nej. Det var den inte. Men det är inte många som verkar ha förstått att Swedbank var en hårsmån från att gå omkull medan Handelsbanken stod stadig. Kanske för att myndigheter och politiker gjorde sitt bästa för att mörka situationen när finanskrisens orkanvindar blåste. De talade inte om enskilda banker utan om ”Det svenska banksystemet.”

När jag intervjuade Anders Borg för min bok så satt en av hans medarbetare med. Personen var helt tyst under hela intervjun – tills Anders Borg lät undslippa sig ordet "Swedbank." Snabbt inflikade mannen att Borg såklart menade ”Det svenska banksystemet”, inte ”Swedbank.” Ironiskt svarade jag att ordet ”Swedbank” naturligtvis inte skulle stå i boken utan enbart ”Det svenska banksystemet”, vilket fick Anders Borg att le. Men det var inte banksystemet som höll på att gå under. Det var Swedbank. Även SEB var illa ute.

Anders Borg har dock, så här i efterhand, lättat på locket och låtit sanningen komma fram. På ett seminarium i januari i år sa han ”Sverige var mycket, mycket illa ute, i praktiken över kanten” några timmar år 2009. ”Om man inte fått Lettland i ordning hade två svenska banker troligen gått överstyr”, sa han. ”Jag har mycket svårt att se att vi inte hade varit i en sits där ett par av de svenska storbankerna hade fått tas över av staten", sa han.

Det verkar dock ha gått många förbi.

H&M tiger

När jag har så mycket att göra på jobbet att jag inte kan sova på nätterna funderar jag ibland på hur det skulle vara att jobba någon annanstans, på någon pressavdelning kanske. Till exempel verkar H&M:s pressavdelning vara ett lugnt ställe. De bara säger nej. Nej, till att intervjua K-J Persson, nej till det och nej till det. Verkar vara ett stillsamt liv.

Nu senast gällde det bomullspriserna. Jag ringde för att höra om vi kunde få intervjua någon om hur de rusande bomullspriserna har påverkat klädjätten. Nej, ingen på H&M säger någonting om någonting alls just nu för de är i en ”tyst period.” Bolagen brukar ha "tyst period" ett tag före rapporterna.

Jag ringer Kappahl och Hemtex. Jag får tag i Hemtex inköpschef och gör intervjun. När Kappahls informationschef ringer tillbaka låter det som att vi kunde ha fått intervjua dem också. Alla tre bolagen är noterade. H&M rapporterar 31 mars, Kappahl 30 mars och Hemtex 3 maj. Alltså borde H&M och Kappahl ha ”tyst period” samtidigt.

Om ni vill veta hur H&M påverkas av bomullspriserna får ni läsa Hemtexintervjun i senaste Affärsvärlden, effekten torde vara likartad.

Min vän i Tokyo

I Tokyo sitter en av mina kompisar just nu på Tokyo Electric, bolaget som driver de så omtalade kärnkraftverken. Hon är journalist och hon ska sitta där till midnatt. Då får hon avlösning. Klockan åtta imorgon bitti ska hon inta sin position igen. Medierna har reportrar där 24 timmar om dygnet. Allt för att snabbt kunna rapportera allt som händer.

Det känns helt absurt. Min kompis var här i somras och Affärsvärldens redaktion var i Japan för fem år sedan. Sverige och Japan är rika länder, men nu e-postar jag henne för att fråga om hon har mat och om jag ska skicka något till henne. Nej då, det behöver jag inte. Jobbet förser henne med mat på dagen, hon har fryst kyckling hemma och hon kan köpa fisk och grönsaker.

Men läget är osäkert. Byggnaden som hon jobbar i skakade hårt i fredagens skalv och hon tillhörde de tusentals som var tvungna att gå hem eftersom tåg och tunnelbana var stängda.

Blåst av Swedbank

Det var hösten 2008 då finanskrisens orkanvindar svepte in över Swedbank. Jag skrev en lång, kritisk artikel om hur banken hade kunnat hamna i den sits den hamnat. Deras nya pr-konsult (som senare blev bankens koncernkommunikationsdirektör) Thomas Backteman lät mig intervjua vd Jan Lidén och den arbetande ordföranden Carl Eric Stålberg. Innan artikeln gick i tryck fick de se ett utkast. Och gick i taket.

Backteman försökte få mig att ändra ett antal saker och bedyrade att de var osanna. Jag ändrade ett fåtal mindre punkter, bland annat att Swedbank, till skillnad från SEB, inte haft egen personal på plats i Baltikum. Den uppgiften visade sig dock senare vara helt korrekt. Ytterst få svenska Swedbankchefer hade ens varit över till Baltikum. Men huvudlinjen i artikeln bestod.

Backteman var, enligt flera källor, så förbannad att han kläckte idén att läcka min artikel till Realtid.se innan den publicerades i Affärsvärlden. Samtidigt var Anders Lindberg, L:et i JKL, huskonsult hos Stålberg på Swedbank. Det lär ha varit han som utförde den slutliga knapptryckningen. Dagen innan Affärsvärlden kom ut ringde Thomas Backteman mig.

”Hej, jag antar att du sett Realtid. Jag vill bara säga att det inte var jag” var hans budskap. Jag var helt frågande. Jag klickade snabbt upp Realtid och upptäckte att stora delar av artikeln fanns på konkurrentens sajt med en för mig misskrediterande vinkling: jag gick i Collerts ledband. Rubriken lydde ”Tar hjälp av Affärsvärlden för att sparka Stålberg”. ”Bakom kritiken står förre Swedbank-chefen Göran Collert, uppger källor till Realtid.se” stod det.

Vad Backteman, Lindberg och de andra på Swedbank troligen inte hade räknat med var att jag omedelbart visste vem som hade läckt. Jag hade skickat ut utkast och utdrag till ett antal källor. De bitar som Realtid publicerade kom från ett utkast som var skickat till Swedbank och en annan källa. Jag kollade snabbt, och erkänner jag, upprört, med den andra källan, men fick klart för mig att det inte var den personen. Återstod den mest uppenbara, Swedbank. Trots Backtemans ihärdiga förnekanden.

Dagen därpå fick jag veta av en källa att det faktiskt var Backtemans idé. Långt senare skylldes knapptryckningen dock på Lindberg. Vem av dem det var kanske spelar mindre roll. De agerade båda för Swedbank.

Jan Lidén skrev ett försvarstal på bankens intranät mot min artikel som var ”en blandning av fakta och fiction” (sic!).

Hela rabaldret ledde till att artikeln blev den absolut mest lästa på Affärsvärldens sajt den veckan. Tala om en pr-strategi som blev en bumerang. Dessutom skrev jag en bok om Swedbank.

Pr-pesten

Var i Fersenska palatset hos Handelsbanken i onsdags, informationsdirektören Johan Lagerström hade 50-årsmottagning. Ett vimmel av olika människor, varav ett antal reportrar. En reporter säger något om det självutlämnande i mitt förra inlägg om Anders Wall.

Visst, man kan läsa det som att jag är en ovanligt lättblåst reporter, typ naiv blond norrlänning. Men man kan också läsa det som ett inlägg om hur pr-byråer drar i trådarna.

Det skrivs mycket om medias makt, och visst media har, medger jag motvilligt, makt. Särskilt när det blir mediedrev.

Men det hyssjas alldeles för mycket om hur mycket makt pr-byråerna har. ”Vi säger alltid att bolagen ska berätta sanningen, men kanske inte alltid hela sanningen”, brukar pr-folk säga. Men det rådet kan ju vem som helst med vanligt sunt förnuft ge. Om det är det enda pr-människorna gör skulle de inte ha löner skyhögt över de påstått supermäktiga journalisterna.

Nej, det pågår en hel del manipulerande, masserande och intrigerande. Men det pratas det alldeles för tyst om. En avslöjande granskning och en aktiv debatt skulle vara på sin plats.

En av mina före detta chefer som gick över till pr-branschen sa att han så där på andra sidan insett att journalister är alldeles för mjäkiga. Hade han vetat vad han nu vet hade han tagit i mer som journalist. Det försöker jag göra.

Men ibland blir jag ändå blåst. Den största blåsning som jag, mig veterligen, gått på gällde en artikel om Swedbanks kris. Bland dem som höll i trådarna den gången fanns en av Sveriges mäktigaste pr-personer, Anders Lindberg, L:et i JKL. Mer om det i nästa inlägg.

Blåst av Anders Wall

Det dimper ner ett erbjudande i e-posten om att intervjua finanslegenden Anders Wall som fyller 80. Vi brukar aldrig nappa på sådant, men om vi får intervjun exklusivt så kan vi tänka oss det. Pr-byrån lovar. Wall ställer inte upp för SvD Näringsliv, inte för DI, inte för DN Ekonomi, inte för DI Weekend och inte för Veckans Affärer. Men är kultursidor okej? frågar pr-kvinnan. Jovisst, kultursidor är okej. Morgonsoffor då? Visst, också okej. Utländska tidningar? Jovisst, okej.

Så har vi vår överenskommelse. Anders Wall ska inte synas i de tidningar vi talat om innan Affärsvärlden kommer ut på onsdagen, en dag före hans stora födelsedag. Han ska enbart dyka upp på kultursidor, i morgonsoffor och utländska tidningar. Utmärkt. Allt glasklart.

Jag får intervjua Anders Wall på hans kontor på Strandvägen i Stockholm fredagen före sportlovet. Han är jättetrevlig, berättar fascinerande historier och visar sin läckra konst. Jag skriver artikeln på sportlovet i fjällen och åker skidor emellan.

På söndag morgon slår jag upp Svenska Dagbladet. Och ser Anders Wall på ett helt uppslag. I SvD Näringsliv. Walls taleskvinna Cari Hildebrand hävdar att hon inte vet något om någon utlovad exklusivitet och berättar att Dagens Industri också har intervjuat Wall. Pr-byrån hävdar att Hildebrand visst vet om överenskommelsen.

På måndag behöver jag egentligen inte ens öppna Dagens Industri. De brukar köra saker som är lite mer tidlösa på måndagar och jag förstår att Wall är med. För säkerhets skull bläddrar jag, och visst, där är han.

Jag tycker att vi ska spola vår intervju, som inte har gått i tryck än. Men den är sex sidor lång och redan layoutad och klar. Vi kan inte få in något annat på ett par timmar. Den åker iväg till tryckeriet.

På tisdagen beklagar jag mig på en lunch över sakernas tillstånd. Och får veta att DI också var lovad en exklusiv intervju.

Och nu läser jag precis i Resumé att Linda Skugge var ”offensiv och ringde upp finansmannen Anders Walls stab” för att erbjuda Skugge & Co:s, hennes pr-byrås, tjänster.

”Samarbetet med Skugge & Co har fungerat väldigt bra. De jobbar otroligt engagerat och prestigelöst. Det är snabba puckar och effektivt”, säger Cari Hildebrand till Resumé.

Säkert. Men missförstånd om exklusivitet uppstår vanligen inte hos professionella pr-byråer.

CISL - igen?

”Vet du att Mats Löfgren är föremål för en förundersökning, misstänkt för grovt svindleri?” Samtalet kommer i måndags kväll. ”Det är något som inträffade 2005, kan det vara CISL?”

CISL. För mig är våren 2007 oförglömlig, bland annat för den hårda press jag utsattes för efter att ha avslöjat härvan runt CISL-gruppen. Hatkampanjer på internet, hotfull stämning. Ja, det är inte särskilt glamoröst att avslöja en bubbla, särskilt inte när aktien faller 44 procent samma dag som den första artikeln. Inte bara de som ligger bakom bolaget, utan även aktieägare som har trott på budskapet blir förstås tvärarga. Det är den där idioten till reporter som har fel, var budskapet. Attackera vårt fina bolag på det sättet. Jag låg vaken på nätterna och räknade om. Och räknade om.  Kom på nya saker och räknade igen. Tills jag tyckte att jag var säker. Skrev nya artiklar. Vinden vände en månad senare när Stockholmsbörsen slängde ut CISL-aktien från First North, då blev mailen och kommentarerna övervägande positiva. Men det var en lång månad för mig. Väldigt lång.

Det kanske mest absurda i hela historien är när jag ringde till USA för att få tag i den firma som skulle värdera CISL:s amerikanska dotterbolag, en firma som enligt CISL hade ”en gedigen erfarenhet av att göra värderingar av noterade bolag på NYSE”, alltså New York-börsen. Jag kom till en telefonsvarare som meddelade att jag inte bara kommit till investmentbanken, utan hem till paret som drev den och – till ett hästtransportbolag.

Men för att återgå till Mats Löfgren. Våren 2005 satt han i en besvärlig sits. Han var ordförande och delägare i det lilla spelhallsbolaget Gamers Paradise som var noterat på Aktietorget. Gamers Paradise ägde en spelhall på Djäknegatan i Malmö och en på Södermalm i Stockholm samt mjukvara till dem. Visserligen hade spelhallen i Malmö fått inredningspris av tidskriften Forum i februari, men det hjälpte inte. Förlusterna hopade sig, året skulle sluta med en förlust på 24 miljoner kronor på en omsättning om 8 miljoner kronor. Bolaget var nära konkurs.

Den 15 juni 2005 meddelade Gamers Paradise att bolaget köpt Sports Betting Solutions, SBS, för egna aktier. SBS sade sig utveckla och marknadsföra teknik för drift av vadslagningsbörser samt äga en vadslagningsbörs. Det intressanta var köpeskillingen. Affären värderade SBS till 287 miljoner kronor. Några siffror om SBS, till exempel omsättning, framkom inte.

Läs hela härvan runt CISL  http://www.affarsvarlden.se/hem/nyheter/article279527.ece

Om det är CISL-härvan Mats Löfgren är misstänkt för vet vi inte. Men han har tvingats lämna vd-posten i det bolag där han själv är huvudägare, Strict Corporate Finance, noterat på Aktietorget. Löfgren sägs anse att han är oskyldig.

Kärnkraftsstoppen

Klockan 01.23.45 natten den 26 april 1986 exploderade reaktor fyra i kärnkraftverket i Tjernobyl och ett moln av radioaktiva partiklar spreds med vindarna över Europa. I år är det 25 år sedan, men den svenska kärnkraftdiskussionen handlar mest om att svenska kärnkraftverk inte kör för fullt och att elpriset blir ohemult högt.

När jag pratar med en expert på en svensk myndighet om de ständiga svenska kärnkraftstoppen säger experten så här:

- Det har ju varit politisk osäkerhet kring kärnkraften i Sverige i 20 år. Det har gjort att underhållet har blivit eftersatt och att kärnkraftverken inte har haft den mest kvalificerade personalen.

Döm om min förvåning. Har vi nu en osäker kärnkraft? Visst, vi hade ju den allvarliga incidenten i Forsmark 2006 när två av fyra säkerhetssystem fallerade och en annan expert klassade det som den farligaste händelsen efter Tjernobyl, något som Statens kärnkraftinspektion inte höll med om.

Min expert lugnar mig. Nej, farligt är det inte. Säkerheten är ändå god.

Sedan politikerna blivit mer positiva till kärnkraften har bolagen investerat.

- Nu har de blåst ut kärnkraftverken inifrån och byggt helt nytt. Det är framför allt dessa omfattande ombyggnader som tagit betydligt längre tid än planerat och kantats av många inkörningsproblem.

Därav stoppen alltså.

Ny stämning i fläktfejden

Får ett mejl från Hans Östberg, en av huvudpersonerna i striden runt fläktbolaget Systemair som jag skrivit om. Han ska stämma Gerald Engström för ett av citaten i artikeln http://www.affarsvarlden.se/hem/special/article3104002.ece

”Nästa vecka lämnar jag in stämningsansökan beträffande Geralds påstående om att jag skulle ha stulit mönsterskydd och verktyg”, skriver han.

Ännu en stämning i fläktfejden mellan Systemairs tre grundare Leif Toterud, Hans Östberg och Gerald Engström. Bråket går uppenbarligen vidare.

Fullblodet

Pratade med ett fullblod på telefon idag. En sådan där nervös, spänd person som efter var och varannan mening sa: men det kan du inte skriva. Alltså: ”Jag skulle inte sitta där och dricka champagne. Men det kan du inte skriva.” ”Affären tog ett år. Men det kan du inte skriva.” "Jag har fyra barn. Men det kan du inte skriva."

Det är intressant hur människor som har tiotals och åter tiotals miljoner kan vara så nervösa för varje ord de säger bara för att det kanske hamnar i en tidning. Han hänvisar till Jantelagen. Vad ska kollegorna säga om han lyfts fram? Nej, usch. Ja, varför skriver sportreportrarna om Zlatan, varför skriver de inte om hela laget, typ ”laget passade bollen framåt och sedan slog laget bollen i mål”?

I vanliga fall brukar jag vara tålmodig, särskilt med människor som aldrig har blivit intervjuade. Men den här killen har blivit intervjuad förut. Han vet mycket väl hur medierna funkar. Ändå får nästan varje fråga honom att verbalt trippa runt och hoppa åt sidan som ett nervöst fullblod.

Master of the Universe

Frukost med Master of the Universe. Ni vet, journalisten och författaren Tom Wolfe skildrar en Wall Street-kille som ser sig som universums mästare i boken Bonfire of the Vanities, Fåfängans fyrverkeri på svenska. En person som håller i alla trådar och får allt att hända.

Sådana finns i många storstäder. I Stockholm finns flera. Fast just den här mannen förnekar att han är det. Han sysslar inte med ”trading”, det vill säga handel med olika papper, utan med annat på banken. Men han är en av Sveriges tyngsta finanskillar.

Och han berättar att han på universitetet blev utbildad till Master of the Universe. ”Man skriver case studides, du är vd”, säger han på den svengelska som är förhärskande runt Stureplan. Men så kom han som nyutexaminerad till ett företag med tusentals och åter tusentals anställda och upptäckte att det hela inte var så enkelt. Att det bygger på lagarbete, team work på Stureplansspråk, att stora företag stävar på framåt som oljetankers och är svåra att styra.

Liksom sina kollegor har han skräddarsydd mörk kostym från Savile Row i London och troligen är det en Rolexklocka som skymtar under den bländvita skjortmanschetten med eleganta manschettknappar. Äkta Rolex förstås. ”Många bankers har det”, säger han utan att vilja visa sin.

Frukosten är eminent. Förstås. Vi är ju hos en bank. Bankerna har ofta det bästa köket. Tro mig, jag har provat. Utsökt müsli, utsökta bär, utsökt yoghurt, utsökt smoothie, utsökt smörgås och utsökt helt nypressad juice med fruktkött.

Ointressanta initiativ

Det dimper ner att pressmeddelande, det brukar dimpa ner sådär en femtio per dag, om att Folksam är ”med i nytt initiativ”, Global Network Initiative, GNI. Jag gäspar. Självfallet är jag för att det svenska kundägda försäkringsbolaget "tillsammans med bland andra IT-företagen Google och Microsoft” ska arbeta för mänskliga rättigheter på internet och inom telekommunikation. Men ändå.

Detsamma gäller när det kommer pressmeddelanden om att företag ”jobbar för miljön.” Jag ögnar snabbt – och slänger. Ändå är jag en utpräglad miljövän. Mina barn har haft tygblöjor, jag komposterar matavfall, källsorterar (inklusive diskar mjölk- och yoghurtpaket), slänger väldigt lite sopor, åker buss till jobbet. Men dessa så kallade miljönyheter åker obevekligen in i e-postens papperskorg.

Jag tror att mitt ointresse, som jag för övrigt tror delas av många, beror på att det hela är för flummigt, för abstrakt, för svävande. Det som fångar intresse är konkreta nyheter. Visst finns det företag som gör konkreta saker för miljön, och några av dem, som Wallenius och Scandic, har jag också skrivit om. Men vad exakt ska Folksam egentligen göra i GNI? Sitta med i styrelsen eller vad? Vad åstadkommer GNI? Går det ens att påvisa något konkret resultat? Kort sagt: mindre snack, mer verkstad.

Okunnig Bildt

Läser i VA att Carl Bildt inte vet vad Svensk Exportkredit, SEK, gör för att hjälpa svenska företag att etablera sig i Afrika. Men Svensk Exportkredit ligger under UD där Carl Bildt är utrikesminister. Och UD har gett en hemlig konsult i uppdrag att skriva en hemlig rapport om det statliga bolaget. En rapport som UD, som tidigare nämnts, hävdar var klar precis före jul. Visserligen ligger Svensk Exportkredit under handelsminister Ewa Björling, men Carl Bildt kan knappast ha missat att Riksgälden, Riksrevisionen och medier har kritiserat bolaget. Han har med andra ord haft chansen att sätta sig in i exakt vad UD:s företag sysslar med.

Den tragiska fläktfejden

Historien om fläktbolaget Systemair är egentligen, på ett mänskligt plan, tragisk. Av de tre grundarna blev Gerald Engström miljardär, Hans Östberg miljonär (genom ett annat bolag) och Leif Toterud nästan utan pengar. Ovänner är de också. Stämt varandra har de gjort.

Östberg och Toterud var båda ytterst förvånade över att jag ringde dem. Ingen annan journalist hade skrivit om deras öden utan bara om Engströms succé med ”sitt” bolag. Inte konstigt eftersom det hela ligger så långt tillbaka i tiden och Systemair nästan bara har förekommit i nyhetsartiklar.

”Nu vet du mer än alla andra om den här historien”, sa Hans Östberg, Nå, men de som jobbar i bolaget vet väl i alla fall? ”Nej, inte ens mina barn vet så här mycket”, svarade han. Samma tongångar hördes från Toterud: ”Nu vet du mest om det här”, sa han. Båda lät trötta. Östberg därtill otroligt bitter, så bitter att han varje morgon efter att han blev utkickad ur Systemair tänkte ”de jävlarna ska få igen.”

Men företaget är en svensk stjärna. Hela historien finns givetvis i Affärsvärlden.

Dålig mediekoll 3

En brittisk pr-kvinna ringer och undrar om jag vill följa med på en pressresa till ett femstjärnigt lyxhotell i Portugal. Jag säger att vi inte får åka på sånt, men då säger hon: ”det är vi som betalar för allt, det kostar ingenting.” Precis det jag menade.

Konversationen går vidare, full av missförstånd, tills jag avslutar det hela med att säga att vi helt enkelt inte recenserar hotell. Hon låter misstrogen men låter sig nöja om hon får skicka inbjudan. Det får hon. I den finns en fantastisk bild av hotellet och det står om allt resan bjuder på: restauranger, spa, hästar, golf.

Om ni ser en recension av The Oitavos i Portugal vet ni troligen hur den har kommit till.

Dålig mediekoll 2

I snökaoset i fredags intervjuade jag en halvmiljardär som sa ”man vet aldrig hur vinklingarna går.” Även här gällde det DI, men mannen ifråga var besviken. Artikeln i Dagens Industri hade bara handlat om pengar, inte om honom och hans bolag, tyckte han. Men om någon noterar ett bolag är det rimligen intressant att se hur mycket pengar han får.

Dålig mediekoll 1

Miljardären Gerald Engström, en av grundarna av fläktbolaget Systemair, berättar att han förväntade sig en elak artikel i Dagens Industri efter att ha kompenserat de anställda för ett kursfall i aktien. Jag häpnade.

Så här var det. När Systemair noterades sjönk aktien och Gerald Engström erbjöd då de anställda ”i största hemlighet” att köpa deras aktier till introduktionspris, för att de skulle gå skadeslösa. När han senare var i Holland för att titta på ett bolag ringde en reporter från Dagens Industri som fått nys om saken. Då kände Engström att det ”inte var någon idé att ljuga för en journalist, för då blir det bara värre.”

Engström åkte hem och berättade för sin fru att det här ”inte skulle bli kul”, att det skulle bli ”en riktig skitartikel” eftersom tidningen kunde vinkla det hur den ville. Men det blev ”den mest positiva artikeln” om Systemair någonsin och ”den bästa pr jag fått”, säger Engström.

UD:s hemligheter

Loggar in på min e-post nu ikväll och får mig ett gott skratt. Som jag nämnde tidigare sågade jag nyligen Svensk Exportkredit i en artikel. En konsult hade gått igenom SEK, men Utrikesdepartementet ville inte lämna ut vare sig konsultrapporten eller uppdragsbeskrivningen. Hemligt var svaret. Nå, jag begärde sekretessprövning. Resultat kom i kväll, exakt 23 dagar efter min begäran, som UD är skyldig att behandla skyndsamt. Svaret var att det mesta inte gick att lämna ut, sekretess gällde. Det enda som UD tyckte gick att avslöja var:

”Det finns anledning att göra en genomgång av Svensk Exportkredit (SEK).” Ja, det håller jag verkligen med om.

Och  ”Analysen är planerad att ske under en kort och intensiv tidsperiod och senast vara rapporterad den 8 november 2010, med en delrapportering den 7 oktober 2010. Analysen ska redovisas skriftligt och muntligt enligt närmare överenskommelse med Regeringskansliet.”

De enda slutsatser jag kan dra av det är att rapporten blev försenad, eftersom UD sa att den var klar precis före julafton, eller att UD ljuger om när den blev klar. Det vore inte första gången en rapport är försenad. Det vore inte heller första gången någon försökte begrava obehagligheter strax före jul eller midsommar när journalisternas huggtänder är oslipade.

Tyvärr kan man dra en hel massa andra slutsatser om UD:s sekretess. Både Riksrevisionen och Riksgälden har i mycket kritiska, offentliga, rapporter redan gått igenom Svensk Exportkredit. Riksgälden ansåg att om nu staten skulle driva bolaget vidare skulle SEK i alla fall flyttas från UD. Detta är självfallet en mycket känslig tå för UD. Helt enkelt en fråga om makt och prestige.

I en demokrati är transparens och öppenhet av yttersta vikt. En konsultutredning om SEK är knappast något som hotar landets säkerhet. När jag tänker efter borde jag nog sätta skrattet i halsen. UD skriver att jag kan begära att frågan prövas av ett statsråd. Det skulle vara spännande att höra vad utrikesminister Carl Bildt, som bloggar om både det ena och det andra, har att säga om saken. Men eftersom det hela lyder under handelsminister Ewa Björling lär jag aldrig få veta det.

Edmans trick

Tidningsmakaren Mats Edman är en person som vet hur han ska få journalisternas uppmärksamhet. ”Dagens Samhälle bedriver åsiktsregistrering! Är du registrerad?” stod det på ämnesraden i det e-postmeddelande han skickade förra veckan. Självfallet var jag tvungen att klicka. Åsiktsregistrering, vafalls?

Det var ett pr-trick för relanseringen av Dagens Samhälle. Tidningen hade kartlagt vilka pr-konsulter som har partibok. Mats Edman har tagit över som vd och chefredaktör på tidningen och nu vill han slå på stora trumman för omgörningen. Givetvis lusläste jag den veckans nummer. Faktiskt inte bara för att jag föll för pr-tricket utan för att han en gång var min chef och jag vet hur duktig han är på att göra tidning. Och vilket humör han har.

Never trust a good story

Det finns vissa grundläggande journalistiska regler. ”Never trust a good story” är en. Ändå gick jag först i fällan den här gången. Det här är en ren solskenshistoria, tänkte jag. Det här blir ett enkelt jobb som går fort att göra. Men som alltid när man börjar skrapa på ytan så är verkligheten inte vit eller svart. I det här fallet var det bittra strider, lögner och halvsanningar. En delägare kom hem från en resa och fann, enligt egen utsago, hela sitt kontor utstädat, inklusive privata saker. Han hade åkt ut ur sitt eget bolag. Den som gick segrande ur striden blev miljardär. Den utslängde är förvånad över att jag ringer, under alla år har ingen journalist tagit reda på vad som egentligen hände. ”Vågar du verkligen skriva om detta?” frågar han.

Utskälld igen

Det var en hård eftermiddag igår. Först ringer Henri Bergstrand, Mr Obducat, och säger att det är lika bra att han och de andra bolagstopparna går och hänger sig, att de slår igen portarna. Här kämpar de och försöker och så skriver jag så här. Jag har skickat ett utkast till en artikel till honom och den är en enda lång sågning av bolaget, hävdar han.  Och det kan jag hålla med om. Men det är inte mitt fel att bolaget inte säljer sina varor. Det bolag som inte klarar det har inte på börsen att göra. Att skjuta budbäraren hjälper inte.

Strax därpå ringer bagerikoncernen Pågengruppens ordförande Finn Påhlsson. Till skillnad från smidige Bergstrand har vi här en herre som tappat humöret. Han skäller och skäller. Och skäller. Oseriös journalist snappar jag upp. Jag förstår faktiskt att han är arg. Jag kopplar ihop honom med diverse mindre seriösa personer i artikelutkastet. Dessutom nämner jag en tragisk, fyrtio år gammal, olycka, som jag dock redan har strukit bort. Det vet förstås inte Påhlsson, men han skäller inte bara på att den är nämnd utan på allt.

Han är INTE miljardär. Han äger INTE Pågengruppen, det gör en stiftelse. Jo, jag vet, men Kamprad kontrollerar Ikea via stiftelser, påpekar jag. ”Men jag är INTE Kamprad”, nästan skriker han. Dessutom känner han inte de personer han kopplas ihop med.

Här står en, ibland två, anonyma källors ord mot Påhlssons. Anonymt väger lättare. Men en av de anonyma källorna har detaljerade uppgifter om affären, uppgifter som verkar autentiska. Journalister är inte poliser, vi kan oftast inte göra en stor utredning och aldrig tvinga folk att tala sanning. Inte heller har vi tid. Artikeln måste vara klar i morgon och nu är klockan 18.00.

Under skinnet på Sverigedemokraterna

En av de mest spännande sakerna med mitt jobb är att man får krypa under skinnet på olika människor. När jag läser att SD:s kommunpolitiker Leif Vogel avgår efter att ha skickat rasistiska mejl till Svenskan och DN tänker jag på hur jag och min kollega Monica Kleja i höstas klev in på Sverigedemokraternas riksdagskansli.

Där sitter två unga killar, Pavel Gamov och Oscar Sjöstedt. Pavel Gamov har gått ut gymnasiet i Uppsala medan Oscar Sjöstedt är några år äldre och har jobbat i finansbranschen. Både Sjöstedt och Gamov verkar osäkra, trevande. Till slut får jag moderskänslor för dem, stackars barn, kan de inte åka ut i världen, utsätta sig för andra intryck, andra tankesätt, andra miljöer?

Men efter att ha pratat med ett antal äldre Sverigedemokrater tror jag att jag förstår hur de tänker. Många känner sig utanför, marginaliserade, missförstådda. När sedan några av dem blir misshandlade av vänsterradikaler utan att gemene man ställer sig på deras sida känner de sig ännu mer missförstådda och utanför. Ja, som om det pågår en konsipration mot dem. Och då håller de ihop ännu mer och kämpar ännu hårdare. Att de som känner sig utanför pekar ut dem vars fel de tycker hela samhällsförändringen är, är inte heller konstigt. De tror verkligen på allvar att mycket av det som är snett i samhället är invandrarnas, eller invandringspolitikens, fel.

Men att förstå hur någon tänker är inte att hålla med. Förr gjorde mig Sverigedemokraterna arg, nu blir jag mest sorgsen.

Skäms Clinton

Ända sedan jag pluggade journalistik i Boston i USA 1993-1994 har jag gillat Hillary Rodham Clinton. Då var Bill Clinton president och Hillary försökte i kulisserna sy ihop den för USA så nödvändiga sjukvårdsreformen. Resultatet var att hon blev hånad och hatad. Jag led med henne då hon fick stå och baka kakor för att framstå som en äkta amerikansk presidenthustru i stället för den intelligenta, hårdkokta, superslipade advokat hon är. Men hon kom igen. Som USA:s utrikesminister var hon ett tag populärare än Obama.

När det gäller Egypten har hon dock fram tills nu suttit i rävsaxen. USA och Mubarak har varit lierade i många år och hon har inte velat välja sida. För tänk om hon valt fel? Med tanke på vem det var som skickade vapen till Bin Laden under mujaheddins kamp mot Sovjet i Afghanistan och vem som stött diktatorer i Sydamerika, så var oddsen superlåga för att USA skulle ställa sig på demonstranternas sida innan det var uppenbart vartåt det lutade. Clinton väntade snällt på att Obama skulle säga sitt, vilket han nu gjort. Mubarak bör avgå omedelbart. Kanske mindes Clinton att Obama tillrättavisade henne hösten 2010 när hon sagt att knarkkriget i Mexico började likna läget i Colombia för tjugo år sedan, vilket Mexico inte uppskattade. I vilket fall var det fegt av henne att inte ta ställning mot Mubarak. Skäms.

Att såga någon

Hur förklarar man för någon att man tycker att deras bolag bör få silkessnöret? Och att det är precis det man tänker skriva? Tja, själv bet jag ihop och sa sanningen till Johan Winlund, kommunikationsdirektör på Svensk Exportkredit, SEK, när han frågade vad artikeln jag höll på med skulle handla om. "Att SEK bör läggas ned", sa jag. Det tyckte inte han, förklarligt nog. Han höll snabbt ett försvarstal för det eminenta heltstatliga bolaget och hade jag inte haft på fötterna i form av kritiska rapporter från både Riksgälden och Riksrevisionen kanske jag hade börjat svaja i min övertygelse. Dessutom tänkte jag på hur SEK hade lånat ut en halv miljard till Sparbanksstiftelsernas förvaltningsbolag i början av år 2008, för att förvaltningsbolaget skulle kunna köpa fler aktier i Swedbank... Vad det har med stöd till svensk exportindustri att göra kunde inte ens Winlund förklara.