En av de mest spännande sakerna med mitt jobb är att man får krypa under skinnet på olika människor. När jag läser att SD:s kommunpolitiker Leif Vogel avgår efter att ha skickat rasistiska mejl till Svenskan och DN tänker jag på hur jag och min kollega Monica Kleja i höstas klev in på Sverigedemokraternas riksdagskansli.
Där sitter två unga killar, Pavel Gamov och Oscar Sjöstedt. Pavel Gamov har gått ut gymnasiet i Uppsala medan Oscar Sjöstedt är några år äldre och har jobbat i finansbranschen. Både Sjöstedt och Gamov verkar osäkra, trevande. Till slut får jag moderskänslor för dem, stackars barn, kan de inte åka ut i världen, utsätta sig för andra intryck, andra tankesätt, andra miljöer?
Men efter att ha pratat med ett antal äldre Sverigedemokrater tror jag att jag förstår hur de tänker. Många känner sig utanför, marginaliserade, missförstådda. När sedan några av dem blir misshandlade av vänsterradikaler utan att gemene man ställer sig på deras sida känner de sig ännu mer missförstådda och utanför. Ja, som om det pågår en konsipration mot dem. Och då håller de ihop ännu mer och kämpar ännu hårdare. Att de som känner sig utanför pekar ut dem vars fel de tycker hela samhällsförändringen är, är inte heller konstigt. De tror verkligen på allvar att mycket av det som är snett i samhället är invandrarnas, eller invandringspolitikens, fel.
Men att förstå hur någon tänker är inte att hålla med. Förr gjorde mig Sverigedemokraterna arg, nu blir jag mest sorgsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar