Kärnkraftsstoppen

Klockan 01.23.45 natten den 26 april 1986 exploderade reaktor fyra i kärnkraftverket i Tjernobyl och ett moln av radioaktiva partiklar spreds med vindarna över Europa. I år är det 25 år sedan, men den svenska kärnkraftdiskussionen handlar mest om att svenska kärnkraftverk inte kör för fullt och att elpriset blir ohemult högt.

När jag pratar med en expert på en svensk myndighet om de ständiga svenska kärnkraftstoppen säger experten så här:

- Det har ju varit politisk osäkerhet kring kärnkraften i Sverige i 20 år. Det har gjort att underhållet har blivit eftersatt och att kärnkraftverken inte har haft den mest kvalificerade personalen.

Döm om min förvåning. Har vi nu en osäker kärnkraft? Visst, vi hade ju den allvarliga incidenten i Forsmark 2006 när två av fyra säkerhetssystem fallerade och en annan expert klassade det som den farligaste händelsen efter Tjernobyl, något som Statens kärnkraftinspektion inte höll med om.

Min expert lugnar mig. Nej, farligt är det inte. Säkerheten är ändå god.

Sedan politikerna blivit mer positiva till kärnkraften har bolagen investerat.

- Nu har de blåst ut kärnkraftverken inifrån och byggt helt nytt. Det är framför allt dessa omfattande ombyggnader som tagit betydligt längre tid än planerat och kantats av många inkörningsproblem.

Därav stoppen alltså.

Ny stämning i fläktfejden

Får ett mejl från Hans Östberg, en av huvudpersonerna i striden runt fläktbolaget Systemair som jag skrivit om. Han ska stämma Gerald Engström för ett av citaten i artikeln http://www.affarsvarlden.se/hem/special/article3104002.ece

”Nästa vecka lämnar jag in stämningsansökan beträffande Geralds påstående om att jag skulle ha stulit mönsterskydd och verktyg”, skriver han.

Ännu en stämning i fläktfejden mellan Systemairs tre grundare Leif Toterud, Hans Östberg och Gerald Engström. Bråket går uppenbarligen vidare.

Fullblodet

Pratade med ett fullblod på telefon idag. En sådan där nervös, spänd person som efter var och varannan mening sa: men det kan du inte skriva. Alltså: ”Jag skulle inte sitta där och dricka champagne. Men det kan du inte skriva.” ”Affären tog ett år. Men det kan du inte skriva.” "Jag har fyra barn. Men det kan du inte skriva."

Det är intressant hur människor som har tiotals och åter tiotals miljoner kan vara så nervösa för varje ord de säger bara för att det kanske hamnar i en tidning. Han hänvisar till Jantelagen. Vad ska kollegorna säga om han lyfts fram? Nej, usch. Ja, varför skriver sportreportrarna om Zlatan, varför skriver de inte om hela laget, typ ”laget passade bollen framåt och sedan slog laget bollen i mål”?

I vanliga fall brukar jag vara tålmodig, särskilt med människor som aldrig har blivit intervjuade. Men den här killen har blivit intervjuad förut. Han vet mycket väl hur medierna funkar. Ändå får nästan varje fråga honom att verbalt trippa runt och hoppa åt sidan som ett nervöst fullblod.

Master of the Universe

Frukost med Master of the Universe. Ni vet, journalisten och författaren Tom Wolfe skildrar en Wall Street-kille som ser sig som universums mästare i boken Bonfire of the Vanities, Fåfängans fyrverkeri på svenska. En person som håller i alla trådar och får allt att hända.

Sådana finns i många storstäder. I Stockholm finns flera. Fast just den här mannen förnekar att han är det. Han sysslar inte med ”trading”, det vill säga handel med olika papper, utan med annat på banken. Men han är en av Sveriges tyngsta finanskillar.

Och han berättar att han på universitetet blev utbildad till Master of the Universe. ”Man skriver case studides, du är vd”, säger han på den svengelska som är förhärskande runt Stureplan. Men så kom han som nyutexaminerad till ett företag med tusentals och åter tusentals anställda och upptäckte att det hela inte var så enkelt. Att det bygger på lagarbete, team work på Stureplansspråk, att stora företag stävar på framåt som oljetankers och är svåra att styra.

Liksom sina kollegor har han skräddarsydd mörk kostym från Savile Row i London och troligen är det en Rolexklocka som skymtar under den bländvita skjortmanschetten med eleganta manschettknappar. Äkta Rolex förstås. ”Många bankers har det”, säger han utan att vilja visa sin.

Frukosten är eminent. Förstås. Vi är ju hos en bank. Bankerna har ofta det bästa köket. Tro mig, jag har provat. Utsökt müsli, utsökta bär, utsökt yoghurt, utsökt smoothie, utsökt smörgås och utsökt helt nypressad juice med fruktkött.

Ointressanta initiativ

Det dimper ner att pressmeddelande, det brukar dimpa ner sådär en femtio per dag, om att Folksam är ”med i nytt initiativ”, Global Network Initiative, GNI. Jag gäspar. Självfallet är jag för att det svenska kundägda försäkringsbolaget "tillsammans med bland andra IT-företagen Google och Microsoft” ska arbeta för mänskliga rättigheter på internet och inom telekommunikation. Men ändå.

Detsamma gäller när det kommer pressmeddelanden om att företag ”jobbar för miljön.” Jag ögnar snabbt – och slänger. Ändå är jag en utpräglad miljövän. Mina barn har haft tygblöjor, jag komposterar matavfall, källsorterar (inklusive diskar mjölk- och yoghurtpaket), slänger väldigt lite sopor, åker buss till jobbet. Men dessa så kallade miljönyheter åker obevekligen in i e-postens papperskorg.

Jag tror att mitt ointresse, som jag för övrigt tror delas av många, beror på att det hela är för flummigt, för abstrakt, för svävande. Det som fångar intresse är konkreta nyheter. Visst finns det företag som gör konkreta saker för miljön, och några av dem, som Wallenius och Scandic, har jag också skrivit om. Men vad exakt ska Folksam egentligen göra i GNI? Sitta med i styrelsen eller vad? Vad åstadkommer GNI? Går det ens att påvisa något konkret resultat? Kort sagt: mindre snack, mer verkstad.

Okunnig Bildt

Läser i VA att Carl Bildt inte vet vad Svensk Exportkredit, SEK, gör för att hjälpa svenska företag att etablera sig i Afrika. Men Svensk Exportkredit ligger under UD där Carl Bildt är utrikesminister. Och UD har gett en hemlig konsult i uppdrag att skriva en hemlig rapport om det statliga bolaget. En rapport som UD, som tidigare nämnts, hävdar var klar precis före jul. Visserligen ligger Svensk Exportkredit under handelsminister Ewa Björling, men Carl Bildt kan knappast ha missat att Riksgälden, Riksrevisionen och medier har kritiserat bolaget. Han har med andra ord haft chansen att sätta sig in i exakt vad UD:s företag sysslar med.

Den tragiska fläktfejden

Historien om fläktbolaget Systemair är egentligen, på ett mänskligt plan, tragisk. Av de tre grundarna blev Gerald Engström miljardär, Hans Östberg miljonär (genom ett annat bolag) och Leif Toterud nästan utan pengar. Ovänner är de också. Stämt varandra har de gjort.

Östberg och Toterud var båda ytterst förvånade över att jag ringde dem. Ingen annan journalist hade skrivit om deras öden utan bara om Engströms succé med ”sitt” bolag. Inte konstigt eftersom det hela ligger så långt tillbaka i tiden och Systemair nästan bara har förekommit i nyhetsartiklar.

”Nu vet du mer än alla andra om den här historien”, sa Hans Östberg, Nå, men de som jobbar i bolaget vet väl i alla fall? ”Nej, inte ens mina barn vet så här mycket”, svarade han. Samma tongångar hördes från Toterud: ”Nu vet du mest om det här”, sa han. Båda lät trötta. Östberg därtill otroligt bitter, så bitter att han varje morgon efter att han blev utkickad ur Systemair tänkte ”de jävlarna ska få igen.”

Men företaget är en svensk stjärna. Hela historien finns givetvis i Affärsvärlden.

Dålig mediekoll 3

En brittisk pr-kvinna ringer och undrar om jag vill följa med på en pressresa till ett femstjärnigt lyxhotell i Portugal. Jag säger att vi inte får åka på sånt, men då säger hon: ”det är vi som betalar för allt, det kostar ingenting.” Precis det jag menade.

Konversationen går vidare, full av missförstånd, tills jag avslutar det hela med att säga att vi helt enkelt inte recenserar hotell. Hon låter misstrogen men låter sig nöja om hon får skicka inbjudan. Det får hon. I den finns en fantastisk bild av hotellet och det står om allt resan bjuder på: restauranger, spa, hästar, golf.

Om ni ser en recension av The Oitavos i Portugal vet ni troligen hur den har kommit till.

Dålig mediekoll 2

I snökaoset i fredags intervjuade jag en halvmiljardär som sa ”man vet aldrig hur vinklingarna går.” Även här gällde det DI, men mannen ifråga var besviken. Artikeln i Dagens Industri hade bara handlat om pengar, inte om honom och hans bolag, tyckte han. Men om någon noterar ett bolag är det rimligen intressant att se hur mycket pengar han får.

Dålig mediekoll 1

Miljardären Gerald Engström, en av grundarna av fläktbolaget Systemair, berättar att han förväntade sig en elak artikel i Dagens Industri efter att ha kompenserat de anställda för ett kursfall i aktien. Jag häpnade.

Så här var det. När Systemair noterades sjönk aktien och Gerald Engström erbjöd då de anställda ”i största hemlighet” att köpa deras aktier till introduktionspris, för att de skulle gå skadeslösa. När han senare var i Holland för att titta på ett bolag ringde en reporter från Dagens Industri som fått nys om saken. Då kände Engström att det ”inte var någon idé att ljuga för en journalist, för då blir det bara värre.”

Engström åkte hem och berättade för sin fru att det här ”inte skulle bli kul”, att det skulle bli ”en riktig skitartikel” eftersom tidningen kunde vinkla det hur den ville. Men det blev ”den mest positiva artikeln” om Systemair någonsin och ”den bästa pr jag fått”, säger Engström.

UD:s hemligheter

Loggar in på min e-post nu ikväll och får mig ett gott skratt. Som jag nämnde tidigare sågade jag nyligen Svensk Exportkredit i en artikel. En konsult hade gått igenom SEK, men Utrikesdepartementet ville inte lämna ut vare sig konsultrapporten eller uppdragsbeskrivningen. Hemligt var svaret. Nå, jag begärde sekretessprövning. Resultat kom i kväll, exakt 23 dagar efter min begäran, som UD är skyldig att behandla skyndsamt. Svaret var att det mesta inte gick att lämna ut, sekretess gällde. Det enda som UD tyckte gick att avslöja var:

”Det finns anledning att göra en genomgång av Svensk Exportkredit (SEK).” Ja, det håller jag verkligen med om.

Och  ”Analysen är planerad att ske under en kort och intensiv tidsperiod och senast vara rapporterad den 8 november 2010, med en delrapportering den 7 oktober 2010. Analysen ska redovisas skriftligt och muntligt enligt närmare överenskommelse med Regeringskansliet.”

De enda slutsatser jag kan dra av det är att rapporten blev försenad, eftersom UD sa att den var klar precis före julafton, eller att UD ljuger om när den blev klar. Det vore inte första gången en rapport är försenad. Det vore inte heller första gången någon försökte begrava obehagligheter strax före jul eller midsommar när journalisternas huggtänder är oslipade.

Tyvärr kan man dra en hel massa andra slutsatser om UD:s sekretess. Både Riksrevisionen och Riksgälden har i mycket kritiska, offentliga, rapporter redan gått igenom Svensk Exportkredit. Riksgälden ansåg att om nu staten skulle driva bolaget vidare skulle SEK i alla fall flyttas från UD. Detta är självfallet en mycket känslig tå för UD. Helt enkelt en fråga om makt och prestige.

I en demokrati är transparens och öppenhet av yttersta vikt. En konsultutredning om SEK är knappast något som hotar landets säkerhet. När jag tänker efter borde jag nog sätta skrattet i halsen. UD skriver att jag kan begära att frågan prövas av ett statsråd. Det skulle vara spännande att höra vad utrikesminister Carl Bildt, som bloggar om både det ena och det andra, har att säga om saken. Men eftersom det hela lyder under handelsminister Ewa Björling lär jag aldrig få veta det.

Edmans trick

Tidningsmakaren Mats Edman är en person som vet hur han ska få journalisternas uppmärksamhet. ”Dagens Samhälle bedriver åsiktsregistrering! Är du registrerad?” stod det på ämnesraden i det e-postmeddelande han skickade förra veckan. Självfallet var jag tvungen att klicka. Åsiktsregistrering, vafalls?

Det var ett pr-trick för relanseringen av Dagens Samhälle. Tidningen hade kartlagt vilka pr-konsulter som har partibok. Mats Edman har tagit över som vd och chefredaktör på tidningen och nu vill han slå på stora trumman för omgörningen. Givetvis lusläste jag den veckans nummer. Faktiskt inte bara för att jag föll för pr-tricket utan för att han en gång var min chef och jag vet hur duktig han är på att göra tidning. Och vilket humör han har.

Never trust a good story

Det finns vissa grundläggande journalistiska regler. ”Never trust a good story” är en. Ändå gick jag först i fällan den här gången. Det här är en ren solskenshistoria, tänkte jag. Det här blir ett enkelt jobb som går fort att göra. Men som alltid när man börjar skrapa på ytan så är verkligheten inte vit eller svart. I det här fallet var det bittra strider, lögner och halvsanningar. En delägare kom hem från en resa och fann, enligt egen utsago, hela sitt kontor utstädat, inklusive privata saker. Han hade åkt ut ur sitt eget bolag. Den som gick segrande ur striden blev miljardär. Den utslängde är förvånad över att jag ringer, under alla år har ingen journalist tagit reda på vad som egentligen hände. ”Vågar du verkligen skriva om detta?” frågar han.

Utskälld igen

Det var en hård eftermiddag igår. Först ringer Henri Bergstrand, Mr Obducat, och säger att det är lika bra att han och de andra bolagstopparna går och hänger sig, att de slår igen portarna. Här kämpar de och försöker och så skriver jag så här. Jag har skickat ett utkast till en artikel till honom och den är en enda lång sågning av bolaget, hävdar han.  Och det kan jag hålla med om. Men det är inte mitt fel att bolaget inte säljer sina varor. Det bolag som inte klarar det har inte på börsen att göra. Att skjuta budbäraren hjälper inte.

Strax därpå ringer bagerikoncernen Pågengruppens ordförande Finn Påhlsson. Till skillnad från smidige Bergstrand har vi här en herre som tappat humöret. Han skäller och skäller. Och skäller. Oseriös journalist snappar jag upp. Jag förstår faktiskt att han är arg. Jag kopplar ihop honom med diverse mindre seriösa personer i artikelutkastet. Dessutom nämner jag en tragisk, fyrtio år gammal, olycka, som jag dock redan har strukit bort. Det vet förstås inte Påhlsson, men han skäller inte bara på att den är nämnd utan på allt.

Han är INTE miljardär. Han äger INTE Pågengruppen, det gör en stiftelse. Jo, jag vet, men Kamprad kontrollerar Ikea via stiftelser, påpekar jag. ”Men jag är INTE Kamprad”, nästan skriker han. Dessutom känner han inte de personer han kopplas ihop med.

Här står en, ibland två, anonyma källors ord mot Påhlssons. Anonymt väger lättare. Men en av de anonyma källorna har detaljerade uppgifter om affären, uppgifter som verkar autentiska. Journalister är inte poliser, vi kan oftast inte göra en stor utredning och aldrig tvinga folk att tala sanning. Inte heller har vi tid. Artikeln måste vara klar i morgon och nu är klockan 18.00.

Under skinnet på Sverigedemokraterna

En av de mest spännande sakerna med mitt jobb är att man får krypa under skinnet på olika människor. När jag läser att SD:s kommunpolitiker Leif Vogel avgår efter att ha skickat rasistiska mejl till Svenskan och DN tänker jag på hur jag och min kollega Monica Kleja i höstas klev in på Sverigedemokraternas riksdagskansli.

Där sitter två unga killar, Pavel Gamov och Oscar Sjöstedt. Pavel Gamov har gått ut gymnasiet i Uppsala medan Oscar Sjöstedt är några år äldre och har jobbat i finansbranschen. Både Sjöstedt och Gamov verkar osäkra, trevande. Till slut får jag moderskänslor för dem, stackars barn, kan de inte åka ut i världen, utsätta sig för andra intryck, andra tankesätt, andra miljöer?

Men efter att ha pratat med ett antal äldre Sverigedemokrater tror jag att jag förstår hur de tänker. Många känner sig utanför, marginaliserade, missförstådda. När sedan några av dem blir misshandlade av vänsterradikaler utan att gemene man ställer sig på deras sida känner de sig ännu mer missförstådda och utanför. Ja, som om det pågår en konsipration mot dem. Och då håller de ihop ännu mer och kämpar ännu hårdare. Att de som känner sig utanför pekar ut dem vars fel de tycker hela samhällsförändringen är, är inte heller konstigt. De tror verkligen på allvar att mycket av det som är snett i samhället är invandrarnas, eller invandringspolitikens, fel.

Men att förstå hur någon tänker är inte att hålla med. Förr gjorde mig Sverigedemokraterna arg, nu blir jag mest sorgsen.

Skäms Clinton

Ända sedan jag pluggade journalistik i Boston i USA 1993-1994 har jag gillat Hillary Rodham Clinton. Då var Bill Clinton president och Hillary försökte i kulisserna sy ihop den för USA så nödvändiga sjukvårdsreformen. Resultatet var att hon blev hånad och hatad. Jag led med henne då hon fick stå och baka kakor för att framstå som en äkta amerikansk presidenthustru i stället för den intelligenta, hårdkokta, superslipade advokat hon är. Men hon kom igen. Som USA:s utrikesminister var hon ett tag populärare än Obama.

När det gäller Egypten har hon dock fram tills nu suttit i rävsaxen. USA och Mubarak har varit lierade i många år och hon har inte velat välja sida. För tänk om hon valt fel? Med tanke på vem det var som skickade vapen till Bin Laden under mujaheddins kamp mot Sovjet i Afghanistan och vem som stött diktatorer i Sydamerika, så var oddsen superlåga för att USA skulle ställa sig på demonstranternas sida innan det var uppenbart vartåt det lutade. Clinton väntade snällt på att Obama skulle säga sitt, vilket han nu gjort. Mubarak bör avgå omedelbart. Kanske mindes Clinton att Obama tillrättavisade henne hösten 2010 när hon sagt att knarkkriget i Mexico började likna läget i Colombia för tjugo år sedan, vilket Mexico inte uppskattade. I vilket fall var det fegt av henne att inte ta ställning mot Mubarak. Skäms.

Att såga någon

Hur förklarar man för någon att man tycker att deras bolag bör få silkessnöret? Och att det är precis det man tänker skriva? Tja, själv bet jag ihop och sa sanningen till Johan Winlund, kommunikationsdirektör på Svensk Exportkredit, SEK, när han frågade vad artikeln jag höll på med skulle handla om. "Att SEK bör läggas ned", sa jag. Det tyckte inte han, förklarligt nog. Han höll snabbt ett försvarstal för det eminenta heltstatliga bolaget och hade jag inte haft på fötterna i form av kritiska rapporter från både Riksgälden och Riksrevisionen kanske jag hade börjat svaja i min övertygelse. Dessutom tänkte jag på hur SEK hade lånat ut en halv miljard till Sparbanksstiftelsernas förvaltningsbolag i början av år 2008, för att förvaltningsbolaget skulle kunna köpa fler aktier i Swedbank... Vad det har med stöd till svensk exportindustri att göra kunde inte ens Winlund förklara.