Det var en hård eftermiddag igår. Först ringer Henri Bergstrand, Mr Obducat, och säger att det är lika bra att han och de andra bolagstopparna går och hänger sig, att de slår igen portarna. Här kämpar de och försöker och så skriver jag så här. Jag har skickat ett utkast till en artikel till honom och den är en enda lång sågning av bolaget, hävdar han. Och det kan jag hålla med om. Men det är inte mitt fel att bolaget inte säljer sina varor. Det bolag som inte klarar det har inte på börsen att göra. Att skjuta budbäraren hjälper inte.
Strax därpå ringer bagerikoncernen Pågengruppens ordförande Finn Påhlsson. Till skillnad från smidige Bergstrand har vi här en herre som tappat humöret. Han skäller och skäller. Och skäller. Oseriös journalist snappar jag upp. Jag förstår faktiskt att han är arg. Jag kopplar ihop honom med diverse mindre seriösa personer i artikelutkastet. Dessutom nämner jag en tragisk, fyrtio år gammal, olycka, som jag dock redan har strukit bort. Det vet förstås inte Påhlsson, men han skäller inte bara på att den är nämnd utan på allt.
Han är INTE miljardär. Han äger INTE Pågengruppen, det gör en stiftelse. Jo, jag vet, men Kamprad kontrollerar Ikea via stiftelser, påpekar jag. ”Men jag är INTE Kamprad”, nästan skriker han. Dessutom känner han inte de personer han kopplas ihop med.
Här står en, ibland två, anonyma källors ord mot Påhlssons. Anonymt väger lättare. Men en av de anonyma källorna har detaljerade uppgifter om affären, uppgifter som verkar autentiska. Journalister är inte poliser, vi kan oftast inte göra en stor utredning och aldrig tvinga folk att tala sanning. Inte heller har vi tid. Artikeln måste vara klar i morgon och nu är klockan 18.00.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar