Jag har fortfarande inte smält att Ingrid Bonde blir ny styrelseledamot i helstatliga Vattenfall. Vet inte statens ena hand vad den andra gör?
Ingrid Bonde var chef för Finansinspektionen från 2003 till våren 2008. Det var hon som hade chansen att hejda Swedbanks och SEB:s vårdslösa utlåning i Baltikum. Men hon gjorde ingenting. I stället drog Swedbanks och SEB:s jakt på baltiska marknadsandelar nästan med sig Sverige i fallet.
”Finansinspektionens tidigare ledning får ta på sig en del av skulden. De kunde ha skärpt kapitaltäckningskravet”, sa Anders Borg i boken ”Fritt Fall – Spelet om Swedbank”, skriven av undertecknad.
Ingrid Bonde stod i spetsen för denna ledning. Och i ett skuldpåtagande kan väl knappast en styrelsepost i Vattenfall ingå. Inte för att jag förväntade mig att Ingrid Bonde skulle gråta i TV och be svenska folket om förlåtelse, à la Japan, men ändå. Fast jag borde inte ha blivit förvånad.
Faktum är att ingen har åkt dit på att Sveriges största bank – sett till inlåning – Swedbank var en hårsmån från att gå omkull i krisen.
Bankens vd Jan Lidén fick våren 2009 gå i pension som planerat vid 60 års ålder.
Bankens arbetande styrelseordförande Carl Eric Stålberg fick sitta kvar till stämman våren 2010 då han avtackades ordentligt och dessutom fick fortsätta att vara ordförande för de europeiska sparbankernas gemensamma lobbyorganisation, European Savings Banks Group.
Swedbanks huvudrevisor, Jan Palmqvist från Deloitte & Touche, som varit huvudansvarig för Swedbanks revision sedan år 2003, prickades inte heller.
Finansmarknadsminister Mats Odell, som var ansvarig för Finansinspektionen, fick fortsätta till efter valet 2010.
Och Ingrid Bonde får ett välbetalt statligt sidouppdrag. Inte för att hon verkar behöva det. Chefen för pensionsjätten AMF fick ifjol ett lönelyft på drygt 10 procent till drygt 4 miljoner kronor, inklusive pensionsavsättningar blir det 5,9 miljoner, enligt Dagens Industri.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar