Swedbanks historierevisionism

Swedbanks reklamfilm om ekorren flimrar förbi igen. När jag såg den första gången häpnade jag. Såg inte Swedbank ironin? I filmen sitter en förnumstig ekorre under en ek medan en anka som pratar om ”köp” i telefon kör racerbil rakt ut i en damm. I filmen symboliserar ekorren förstås Swedbank, men i verkligheten var Swedbank ankan som i full fart körde ner i dammen. Tala om historierevision.

Swedbank och SEB seglar alltså vidare som om ingenting har hänt. Kompisar undrar varför jag skrivit en bok om just Swedbank och krisen, Handelsbanken var väl lika illa ute? Nej. Det var den inte. Men det är inte många som verkar ha förstått att Swedbank var en hårsmån från att gå omkull medan Handelsbanken stod stadig. Kanske för att myndigheter och politiker gjorde sitt bästa för att mörka situationen när finanskrisens orkanvindar blåste. De talade inte om enskilda banker utan om ”Det svenska banksystemet.”

När jag intervjuade Anders Borg för min bok så satt en av hans medarbetare med. Personen var helt tyst under hela intervjun – tills Anders Borg lät undslippa sig ordet "Swedbank." Snabbt inflikade mannen att Borg såklart menade ”Det svenska banksystemet”, inte ”Swedbank.” Ironiskt svarade jag att ordet ”Swedbank” naturligtvis inte skulle stå i boken utan enbart ”Det svenska banksystemet”, vilket fick Anders Borg att le. Men det var inte banksystemet som höll på att gå under. Det var Swedbank. Även SEB var illa ute.

Anders Borg har dock, så här i efterhand, lättat på locket och låtit sanningen komma fram. På ett seminarium i januari i år sa han ”Sverige var mycket, mycket illa ute, i praktiken över kanten” några timmar år 2009. ”Om man inte fått Lettland i ordning hade två svenska banker troligen gått överstyr”, sa han. ”Jag har mycket svårt att se att vi inte hade varit i en sits där ett par av de svenska storbankerna hade fått tas över av staten", sa han.

Det verkar dock ha gått många förbi.

H&M tiger

När jag har så mycket att göra på jobbet att jag inte kan sova på nätterna funderar jag ibland på hur det skulle vara att jobba någon annanstans, på någon pressavdelning kanske. Till exempel verkar H&M:s pressavdelning vara ett lugnt ställe. De bara säger nej. Nej, till att intervjua K-J Persson, nej till det och nej till det. Verkar vara ett stillsamt liv.

Nu senast gällde det bomullspriserna. Jag ringde för att höra om vi kunde få intervjua någon om hur de rusande bomullspriserna har påverkat klädjätten. Nej, ingen på H&M säger någonting om någonting alls just nu för de är i en ”tyst period.” Bolagen brukar ha "tyst period" ett tag före rapporterna.

Jag ringer Kappahl och Hemtex. Jag får tag i Hemtex inköpschef och gör intervjun. När Kappahls informationschef ringer tillbaka låter det som att vi kunde ha fått intervjua dem också. Alla tre bolagen är noterade. H&M rapporterar 31 mars, Kappahl 30 mars och Hemtex 3 maj. Alltså borde H&M och Kappahl ha ”tyst period” samtidigt.

Om ni vill veta hur H&M påverkas av bomullspriserna får ni läsa Hemtexintervjun i senaste Affärsvärlden, effekten torde vara likartad.

Min vän i Tokyo

I Tokyo sitter en av mina kompisar just nu på Tokyo Electric, bolaget som driver de så omtalade kärnkraftverken. Hon är journalist och hon ska sitta där till midnatt. Då får hon avlösning. Klockan åtta imorgon bitti ska hon inta sin position igen. Medierna har reportrar där 24 timmar om dygnet. Allt för att snabbt kunna rapportera allt som händer.

Det känns helt absurt. Min kompis var här i somras och Affärsvärldens redaktion var i Japan för fem år sedan. Sverige och Japan är rika länder, men nu e-postar jag henne för att fråga om hon har mat och om jag ska skicka något till henne. Nej då, det behöver jag inte. Jobbet förser henne med mat på dagen, hon har fryst kyckling hemma och hon kan köpa fisk och grönsaker.

Men läget är osäkert. Byggnaden som hon jobbar i skakade hårt i fredagens skalv och hon tillhörde de tusentals som var tvungna att gå hem eftersom tåg och tunnelbana var stängda.

Blåst av Swedbank

Det var hösten 2008 då finanskrisens orkanvindar svepte in över Swedbank. Jag skrev en lång, kritisk artikel om hur banken hade kunnat hamna i den sits den hamnat. Deras nya pr-konsult (som senare blev bankens koncernkommunikationsdirektör) Thomas Backteman lät mig intervjua vd Jan Lidén och den arbetande ordföranden Carl Eric Stålberg. Innan artikeln gick i tryck fick de se ett utkast. Och gick i taket.

Backteman försökte få mig att ändra ett antal saker och bedyrade att de var osanna. Jag ändrade ett fåtal mindre punkter, bland annat att Swedbank, till skillnad från SEB, inte haft egen personal på plats i Baltikum. Den uppgiften visade sig dock senare vara helt korrekt. Ytterst få svenska Swedbankchefer hade ens varit över till Baltikum. Men huvudlinjen i artikeln bestod.

Backteman var, enligt flera källor, så förbannad att han kläckte idén att läcka min artikel till Realtid.se innan den publicerades i Affärsvärlden. Samtidigt var Anders Lindberg, L:et i JKL, huskonsult hos Stålberg på Swedbank. Det lär ha varit han som utförde den slutliga knapptryckningen. Dagen innan Affärsvärlden kom ut ringde Thomas Backteman mig.

”Hej, jag antar att du sett Realtid. Jag vill bara säga att det inte var jag” var hans budskap. Jag var helt frågande. Jag klickade snabbt upp Realtid och upptäckte att stora delar av artikeln fanns på konkurrentens sajt med en för mig misskrediterande vinkling: jag gick i Collerts ledband. Rubriken lydde ”Tar hjälp av Affärsvärlden för att sparka Stålberg”. ”Bakom kritiken står förre Swedbank-chefen Göran Collert, uppger källor till Realtid.se” stod det.

Vad Backteman, Lindberg och de andra på Swedbank troligen inte hade räknat med var att jag omedelbart visste vem som hade läckt. Jag hade skickat ut utkast och utdrag till ett antal källor. De bitar som Realtid publicerade kom från ett utkast som var skickat till Swedbank och en annan källa. Jag kollade snabbt, och erkänner jag, upprört, med den andra källan, men fick klart för mig att det inte var den personen. Återstod den mest uppenbara, Swedbank. Trots Backtemans ihärdiga förnekanden.

Dagen därpå fick jag veta av en källa att det faktiskt var Backtemans idé. Långt senare skylldes knapptryckningen dock på Lindberg. Vem av dem det var kanske spelar mindre roll. De agerade båda för Swedbank.

Jan Lidén skrev ett försvarstal på bankens intranät mot min artikel som var ”en blandning av fakta och fiction” (sic!).

Hela rabaldret ledde till att artikeln blev den absolut mest lästa på Affärsvärldens sajt den veckan. Tala om en pr-strategi som blev en bumerang. Dessutom skrev jag en bok om Swedbank.

Pr-pesten

Var i Fersenska palatset hos Handelsbanken i onsdags, informationsdirektören Johan Lagerström hade 50-årsmottagning. Ett vimmel av olika människor, varav ett antal reportrar. En reporter säger något om det självutlämnande i mitt förra inlägg om Anders Wall.

Visst, man kan läsa det som att jag är en ovanligt lättblåst reporter, typ naiv blond norrlänning. Men man kan också läsa det som ett inlägg om hur pr-byråer drar i trådarna.

Det skrivs mycket om medias makt, och visst media har, medger jag motvilligt, makt. Särskilt när det blir mediedrev.

Men det hyssjas alldeles för mycket om hur mycket makt pr-byråerna har. ”Vi säger alltid att bolagen ska berätta sanningen, men kanske inte alltid hela sanningen”, brukar pr-folk säga. Men det rådet kan ju vem som helst med vanligt sunt förnuft ge. Om det är det enda pr-människorna gör skulle de inte ha löner skyhögt över de påstått supermäktiga journalisterna.

Nej, det pågår en hel del manipulerande, masserande och intrigerande. Men det pratas det alldeles för tyst om. En avslöjande granskning och en aktiv debatt skulle vara på sin plats.

En av mina före detta chefer som gick över till pr-branschen sa att han så där på andra sidan insett att journalister är alldeles för mjäkiga. Hade han vetat vad han nu vet hade han tagit i mer som journalist. Det försöker jag göra.

Men ibland blir jag ändå blåst. Den största blåsning som jag, mig veterligen, gått på gällde en artikel om Swedbanks kris. Bland dem som höll i trådarna den gången fanns en av Sveriges mäktigaste pr-personer, Anders Lindberg, L:et i JKL. Mer om det i nästa inlägg.

Blåst av Anders Wall

Det dimper ner ett erbjudande i e-posten om att intervjua finanslegenden Anders Wall som fyller 80. Vi brukar aldrig nappa på sådant, men om vi får intervjun exklusivt så kan vi tänka oss det. Pr-byrån lovar. Wall ställer inte upp för SvD Näringsliv, inte för DI, inte för DN Ekonomi, inte för DI Weekend och inte för Veckans Affärer. Men är kultursidor okej? frågar pr-kvinnan. Jovisst, kultursidor är okej. Morgonsoffor då? Visst, också okej. Utländska tidningar? Jovisst, okej.

Så har vi vår överenskommelse. Anders Wall ska inte synas i de tidningar vi talat om innan Affärsvärlden kommer ut på onsdagen, en dag före hans stora födelsedag. Han ska enbart dyka upp på kultursidor, i morgonsoffor och utländska tidningar. Utmärkt. Allt glasklart.

Jag får intervjua Anders Wall på hans kontor på Strandvägen i Stockholm fredagen före sportlovet. Han är jättetrevlig, berättar fascinerande historier och visar sin läckra konst. Jag skriver artikeln på sportlovet i fjällen och åker skidor emellan.

På söndag morgon slår jag upp Svenska Dagbladet. Och ser Anders Wall på ett helt uppslag. I SvD Näringsliv. Walls taleskvinna Cari Hildebrand hävdar att hon inte vet något om någon utlovad exklusivitet och berättar att Dagens Industri också har intervjuat Wall. Pr-byrån hävdar att Hildebrand visst vet om överenskommelsen.

På måndag behöver jag egentligen inte ens öppna Dagens Industri. De brukar köra saker som är lite mer tidlösa på måndagar och jag förstår att Wall är med. För säkerhets skull bläddrar jag, och visst, där är han.

Jag tycker att vi ska spola vår intervju, som inte har gått i tryck än. Men den är sex sidor lång och redan layoutad och klar. Vi kan inte få in något annat på ett par timmar. Den åker iväg till tryckeriet.

På tisdagen beklagar jag mig på en lunch över sakernas tillstånd. Och får veta att DI också var lovad en exklusiv intervju.

Och nu läser jag precis i Resumé att Linda Skugge var ”offensiv och ringde upp finansmannen Anders Walls stab” för att erbjuda Skugge & Co:s, hennes pr-byrås, tjänster.

”Samarbetet med Skugge & Co har fungerat väldigt bra. De jobbar otroligt engagerat och prestigelöst. Det är snabba puckar och effektivt”, säger Cari Hildebrand till Resumé.

Säkert. Men missförstånd om exklusivitet uppstår vanligen inte hos professionella pr-byråer.

CISL - igen?

”Vet du att Mats Löfgren är föremål för en förundersökning, misstänkt för grovt svindleri?” Samtalet kommer i måndags kväll. ”Det är något som inträffade 2005, kan det vara CISL?”

CISL. För mig är våren 2007 oförglömlig, bland annat för den hårda press jag utsattes för efter att ha avslöjat härvan runt CISL-gruppen. Hatkampanjer på internet, hotfull stämning. Ja, det är inte särskilt glamoröst att avslöja en bubbla, särskilt inte när aktien faller 44 procent samma dag som den första artikeln. Inte bara de som ligger bakom bolaget, utan även aktieägare som har trott på budskapet blir förstås tvärarga. Det är den där idioten till reporter som har fel, var budskapet. Attackera vårt fina bolag på det sättet. Jag låg vaken på nätterna och räknade om. Och räknade om.  Kom på nya saker och räknade igen. Tills jag tyckte att jag var säker. Skrev nya artiklar. Vinden vände en månad senare när Stockholmsbörsen slängde ut CISL-aktien från First North, då blev mailen och kommentarerna övervägande positiva. Men det var en lång månad för mig. Väldigt lång.

Det kanske mest absurda i hela historien är när jag ringde till USA för att få tag i den firma som skulle värdera CISL:s amerikanska dotterbolag, en firma som enligt CISL hade ”en gedigen erfarenhet av att göra värderingar av noterade bolag på NYSE”, alltså New York-börsen. Jag kom till en telefonsvarare som meddelade att jag inte bara kommit till investmentbanken, utan hem till paret som drev den och – till ett hästtransportbolag.

Men för att återgå till Mats Löfgren. Våren 2005 satt han i en besvärlig sits. Han var ordförande och delägare i det lilla spelhallsbolaget Gamers Paradise som var noterat på Aktietorget. Gamers Paradise ägde en spelhall på Djäknegatan i Malmö och en på Södermalm i Stockholm samt mjukvara till dem. Visserligen hade spelhallen i Malmö fått inredningspris av tidskriften Forum i februari, men det hjälpte inte. Förlusterna hopade sig, året skulle sluta med en förlust på 24 miljoner kronor på en omsättning om 8 miljoner kronor. Bolaget var nära konkurs.

Den 15 juni 2005 meddelade Gamers Paradise att bolaget köpt Sports Betting Solutions, SBS, för egna aktier. SBS sade sig utveckla och marknadsföra teknik för drift av vadslagningsbörser samt äga en vadslagningsbörs. Det intressanta var köpeskillingen. Affären värderade SBS till 287 miljoner kronor. Några siffror om SBS, till exempel omsättning, framkom inte.

Läs hela härvan runt CISL  http://www.affarsvarlden.se/hem/nyheter/article279527.ece

Om det är CISL-härvan Mats Löfgren är misstänkt för vet vi inte. Men han har tvingats lämna vd-posten i det bolag där han själv är huvudägare, Strict Corporate Finance, noterat på Aktietorget. Löfgren sägs anse att han är oskyldig.