Byte av bloggadress

Bloggen är flyttad till Affärsvärldens hemsida, adress: http://paspaninginaringslivet.affarsvarlden.se/ Än så länge är den här adressen enda sättet att komma till bloggen, det går alltså INTE att bara ta upp http://www.afv.se/

Bästa hälsningar
Birgitta

Ljungberg ny Lundberg?

Att döma av djungeltelegrafen är spekulationerna om Johan Ljungberg i full gång. Vad vill fastighetsbolaget Atrium Ljungbergs huvudägare? ”Han vill bli en ny Fredrik Lundberg”, viskar en källa. Ljungberg är onekligen inne på samma spår som Lundberg med både fastigheter och andra investeringar i sitt privata bolag Tagehus. Det skickliga maktövertagandet i Atrium Ljungberg kan tyda på det.

Å andra sidan har Johan Ljungberg en amerikansk hustru och han har tillbringat en stor del av sitt liv utomlands eftersom föräldrarna flyttade till New York när han gick i högstadiet. ”Det skulle inte förvåna mig ett dugg om han köper ut hela Atrium Ljungberg, styckar det och flyttar utomlands”, säger en källa.

Men det skulle vara sensationellt. Johan Ljungbergs farfar Tage Ljungberg grundade Ljungberggruppen som senare fusionerades med Atrium till Atrium Ljungberg. Barnen Birgitta Holmström och Åke Ljungberg ärvde Tages aktier.

Birgitta Holmström har, som tidigare nämnts, varit mer intresserad av aktier än fastigheter och byggt upp en egen aktieportfölj. Men nu för tiden pendlar hon mycket till barnbarnen i Sydney och Seattle och intresserar sig mindre för börsen. Hennes två söner sysslar med aktier och investeringar.

Familjen Holmström är ändå storägare i Atrium Ljungberg och frågan är vad Birgitta Holmström skulle säga om en försäljning av familjebolaget.

Johan Ljungberg vill inte kommentera spekulationerna, men säger i alla fall bestämt:

”Vi är långsiktiga här i Sverige.”

Det verkar mer troligt. Rimligen har också Johan Ljungberg en plan för sitt Tagehus, men han är en hemlig person som inte berättar vad han tänker göra, vilket troligen har lett till de här spretiga spekulationerna.

Om Johan Ljungberg vill bli en ny Fredrik Ljungberg har han en bra bit kvar. Men i och med Tagehus ökning i Atrium Ljungberg har han kontroll över bolaget och får också stora utdelningar därifrån. Pengar som han kan investera i annat. Han är också bara 38 år och har tiden för sig att bygga upp ett imperium.

Delansvarig för bankkris får statlig belöning

Jag har fortfarande inte smält att Ingrid Bonde blir ny styrelseledamot i helstatliga Vattenfall. Vet inte statens ena hand vad den andra gör?

Ingrid Bonde var chef för Finansinspektionen från 2003 till våren 2008. Det var hon som hade chansen att hejda Swedbanks och SEB:s vårdslösa utlåning i Baltikum. Men hon gjorde ingenting. I stället drog Swedbanks och SEB:s jakt på baltiska marknadsandelar nästan med sig Sverige i fallet.

”Finansinspektionens tidigare ledning får ta på sig en del av skulden. De kunde ha skärpt kapitaltäckningskravet”, sa Anders Borg i boken ”Fritt Fall – Spelet om Swedbank”, skriven av undertecknad.

Ingrid Bonde stod i spetsen för denna ledning. Och i ett skuldpåtagande kan väl knappast en styrelsepost i Vattenfall ingå. Inte för att jag förväntade mig att Ingrid Bonde skulle gråta i TV och be svenska folket om förlåtelse, à la Japan, men ändå. Fast jag borde inte ha blivit förvånad.

Faktum är att ingen har åkt dit på att Sveriges största bank – sett till inlåning – Swedbank var en hårsmån från att gå omkull i krisen.

Bankens vd Jan Lidén fick våren 2009 gå i pension som planerat vid 60 års ålder.

Bankens arbetande styrelseordförande Carl Eric Stålberg fick sitta kvar till stämman våren 2010 då han avtackades ordentligt och dessutom fick fortsätta att vara ordförande för de europeiska sparbankernas gemensamma lobbyorganisation, European Savings Banks Group.

Swedbanks huvudrevisor, Jan Palmqvist från Deloitte & Touche, som varit huvudansvarig för Swedbanks revision sedan år 2003, prickades inte heller.

Finansmarknadsminister Mats Odell, som var ansvarig för Finansinspektionen, fick fortsätta till efter valet 2010.

Och Ingrid Bonde får ett välbetalt statligt sidouppdrag. Inte för att hon verkar behöva det. Chefen för pensionsjätten AMF fick ifjol ett lönelyft på drygt 10 procent till drygt 4 miljoner kronor, inklusive pensionsavsättningar blir det 5,9 miljoner, enligt Dagens Industri.

Synd om Kriss, eller inte?

När telefonen ringer sitter jag och funderar jag på hur Laszlo Kriss känner sig. Vd:n för Konsumentföreningen Stockholm har kämpat för att förändra det virrvarriga KF-bygget, men funnit sig stå ensam på barrikaden med bara sin förening bakom sig, se Affärsvärlden imorgon.

Dessutom har alltså Folksam, som liksom KF tillhör Rörelsen, gått bakom ryggen på honom och sålt aktier i det noterade fastighetsbolaget Atrium Ljungberg till Johan Ljungberg som därmed tagit tyglarna i bolaget och manövrerat ut Laszlo Kriss. Allt utan att någon på Folksam ens efteråt sagt ett knyst om saken till Kriss.

Intressant nog vill personen som ringer prata om just KF.

”Folksam gillar inte Konsumentföreningen Stockholm”, säger källan som genom en tidigare affär fått inblick i KF. Nej, det verkar onekligen vara så.

Medan KF lider av ineffektivitet och dålig lönsamhet på livsmedelssidan har Laszlo Kriss varit med om att bygga upp Konsum Stockholms förmögenhet. Föreningen är nästan obelånad och har 7,5 miljarder kronor i tillgångar, varav 4,5 miljarder kronor i Atrium Ljungberg.

Inte heller gillar alla i KF Laszlo Kriss.

”Laszlo Kriss är en maktspelare som vissa tycker sitter på sin stora hög med fastigheter och styr”, säger källan.

”I stället för att ge återbäring till Konsums kunder har man ju snott en del av återbäringen varje år för att bygga upp ett stort fastighetsbestånd”, säger källan.

Fast Konsum Stockholm överlät sina dagligvarubutiker till KF i början av 1990-talet. Därmed driver föreningen inga butiker alls och kan inte ge någon återbäring.

”Kooperativ är en sjuk form. Genom kooperativets mantel utnyttjar de att det är en lealös förening där ingen kommer på stämmorna och röstar. Det är ju en person en röst. De använder medlemmarnas pengar”, säger källan.

Även om KF:s ordförande Nina Jarlbäck framhävde fördelarna med kooperationen när jag intervjuade henne för artikeln, medgav hon att få utnyttjar sin rösträtt.

”Du har möjlighet till påverkan, sedan ska man erkänna att det inte är många som vill. De flesta är nöjda med att gå till butiken och handla”, sa hon.

Under skinnet

Just nu borde jag sitta och skriva ett porträtt av en näringslivstopp. Att försöka krypa in under skinnet på andra människor är en av de mest spännande sakerna med jobbet. Men jag drar mig lite för att göra det. Det känns som att snoka och man vet aldrig vad man får reda på när man ringer runt till huvudpersonens kollegor och vänner.

Ibland är det överraskande, som när jag fick veta att Ericssonchefen Hans Vestberg slåss på handbollsplanen i sin iver att vinna. Att Weppis (W:et kommer av att han tidigare stavade Westberg med W) alltid har varit superambitiös och gjort allt på blodigt allvar var mindre uppseendeväckande. Många näringslivstoppar är målorienterade och kämpar hårt för att komma upp. I och för sig är Weppis kanske snäppet ambitiösare eftersom han, när han spelade fotboll i högstadiet, fällde sin dåvarande flickvän i gruset så att hon linkade av planen gråtande med uppskrubbade knän medan han spelade vidare som om ingenting hänt. Det var ju match. Men han var i alla fall mycket ångerfull efteråt.

Den märkligaste gången var kanske då Karl-Johan Persson, KJ kallad, skulle ta över chefsposten i H&M. Då jag jobbade med porträttet fick jag inte bara veta detaljer om hans uppväxt och nuvarande liv, jag fick också veta att han gruvade sig för medierna. Inte att han då och då fastnar på bild i kretsen runt kronprinsessan Victoria, som hans fru Leonie är god vän med, utan att grillas om H&M. Det tyckte jag var märkligt. Att det var okej för honom att synas som accessoar till kronprinsessan, men inte att svara på frågor om det företag han förhoppningsvis brinner för och förhoppningsvis kan utan och innan.

När jag sedan träffade honom i verkligheten för en kort intervju tyckte jag att det nästan blev pinsamt eftersom jag misstänkte att han upplevde situationen som jobbig, även om det inte märktes på honom, han svarade tålmodigt på frågorna. Men jag tyckte helt enkelt synd om honom. Kanske också för att han började sin presskonferens klockan halv elva och när det var min tur att intervjua honom var klockan runt halv två och han hade inte fått något att äta, bara en Dextrosol för att hålla blodsockret uppe.

Waidelich och Kina

Svenskar är ett underligt folk. Många reagerade när Kina nyligen grep landets mest kända konstnär Ai Weiwei, men samtidigt investerar många gladeligen sina pengar i Kinafonder eller BRIC-fonder, där Kina ingår. Ibland verkar det helt enkelt inte finnas en koppling mellan svenskars moral och investeringar. Som om vänster hjärnhalva gör investeringen helt frikopplad från höger.

Ta Tommy Waidelich. Han som kan blir vår nästa finansminister, just nu ekonomisk-politisk talesman för S. Han var trevlig att intervjua och berättade att han investerade i fonder, främst geografiska. Dock inte i Kina.

”Nej, jag har inte Kina. Jag är lite fundersam på vad som kommer att hända där med växelkursen och det starka överskottet”, sa han.

Det beror alltså inte på att Kina är en diktatur? frågade jag något häpet. Waidelich är ju trots allt politiker och inte finansman.

”Nej, så har jag inte tänkt.”

Nej, så har han inte tänkt. Det är han inte precis ensam om. Visst finns det olika skolor när det gäller diktaturer som förtrycker oliktänkande, en är att utländska investeringar hjälper till att öppna och förändra landet och en annan är att en bojkott tvingar landet att ändra sig. Det är en sak att investera i Kina för att man tror att det är det bästa för landet och en annan att investera där utan att ens reflektera över regimen. I Sverige verkar det senare gälla.

I likhet med Waidelich verkar många svenskar helt enkelt placera sina pengar enligt principen ”maximal vinst gäller.” Det är dock troligen inte för att svenskar är överdrivet snikna och låter vinstintresset gå före moralen, utan snarare handlar det om att vänster och höger hjärnhalva inte ens har överlagt saken.

En annan aspekt på Tommy Waidelich uttalande är att han gjort en ekonomisk analys av Kina. Med tanke på att det är en man som inte har en aning om hur börsen har gått i år är det intressant.

Kuppmakaren

När jag kommer in på Johan Ljungbergs kontor finns ingenting som tyder på att han är en maktspelare i det tysta och en av Sveriges rikaste. Kontoret ligger på bottenvåningen i Vasastan och det första jag ser är en hög drickabackar ovanpå varandra. Själv har han hörnrummet, med tre fönster där folk går tätt förbi på trottoaren. Bilder på barnen, barnteckningar, två moderna konstverk som, enligt Ljungberg, inte är värda mycket pengar, massor av papper framme. Kort sagt, ett vanligt kontor.

Men i bokhyllan står årsredovisningarna från Sveriges alla noterade fastighetsbolag prydligt på rad. Så fort ett fastighetsbolag kommer ut med årsredovisningen beställer Johan Ljungberg ett ex. Han jämför nyckeltal, ser hur de redovisat och funderar. Johan Ljungberg är dels vd för familjen Ljungbergs privata fastighetsbolag Tagehus och dels styrelseledamot i det noterade fastighetsbolaget Atrium Ljungberg.

Johan Ljungberg må vara trevlig och tillmötesgående, men det är han som är hjärnan bakom aktiekuppen i Atrium Ljungberg. Han kom med idén till fastighetsrådgivaren Leimdörfer, som modifierade planen något. Sedan slog Ljungberg till i det tysta – fast med full kraft. Aktiekuppen gjorde honom till herre på täppan i Atrium Ljungberg. Hela historien finns förstås i Affärsvärlden